Arbetsförmedlingens statistik för juli månad visar att Norrbotten en bra bit under riket. 5,5 procent av den arbetsföra norrbottniska befolkningen saknar jobb och är antingen inskriven i åtgärd eller öppet arbetslös. Skiftningarna i länet är dock stora, i Haparanda är arbetslösheten oerhört hög 10,1 procent. I Gällivare (3,1), Kiruna (3,9) och Jokkmokk (3,6) är arbetslösheten bland den lägsta i landet. Låt oss stanna kvar vid Jokkmokk för ett ögonblick. Bruttonationalprodukt, BNP, är ett mått som brukar användas för att beskriva hur bra det går för ett lands ekonomi och hög BNP är förenat med högkonjunktur. På mer lokal nivå brukar kan vi titta på bruttoregionalprodukt, BRP, för att bedöma ett län eller en regions produktivitet. Jokkmokks kommun stod 2016 för den enskilt högsta bruttoregionalprodukten i länet, 812 929 kronor per invånare.
– Jokkmokk må vara en till ytan stor kommun, men det bor relativt få där. Jokkmokk en näring med extremt höga förädlingsvärden i vattenkraften. Vattenfall behöver inte så många anställda på plats och dammarna är sedan länge avskrivna, säger Olle Hage, universitetslektor i nationalekonomi vid LTU.
Vid en eventuell lågkonjunktur är inte Jokkmokk jättekänsligt, Vattenfall kommer rimligen inte dra in antalet anställda vid dammarna på grund av en sviktande ekonomi.
– Däremot hamnar ju inte de mesta av pengarna i Jokkmokk, utan det är främst lönedelen som är liten. Men pengarna går ju till Vattenfalls hela koncern eftersom det inte finns någon lokal beskattning.
Vid sidan av Jokkmokk är det Malmfälten som sticker ut där Gällivare står för 648 251 kronor per invånare och Kiruna 640 307 kronor per invånare. Gruvnäringen är det självklara svaret till varför kommunerna har så hög BRP.
– Där kommer BRP invånarna till godo på ett annat sätt, gruvan kan ha fler anställda som dessutom bor och därmed betalar skatt i Kiruna och Malmberget/Gällivare
Hur känsligt är då Malmfälten för en lågkonjunktur?
– De är nog betydligt känsligare än Jokkmokk, men det beror ju på var lågkonjunkturen inträffar. Det som får stå tillbaka på hushållsnivå vid lågkonjunktur är sällanköpsvaror som vitvaror, husköp och bilar. Även varaktiga varor som stål, betong och trä kan drabbas.
Men det beror alltså på var och hur det ser ut, när Kina gick in i lågkonjunktur startade de infrastrukturprojekt som i sin tur reducerade prisnedgången på järnmalm och stål – vilket gynnade SSAB och LKAB.
– Men vi kan ju se att gruvor och stålindustri är känsliga historiskt. Se priset på järnmalm som från 2003 hann stiga från 30 dollar per ton till närmare 200 dollar per ton innan det vände kraftig neråt igen, säger Olle Hage.
Malmfälten och Jokkmokk står alltså för extremerna i norrbottnisk bruttoregionalprodukt. För Luleå kommun med sina 77 838 invånare ligger BRP närmare riket med 449 551 kronor per invånare.
– Tittar vi tillbaka till 70-talet så var Luleå mer konjunkturkänsligt då vi var nästan helt beroende av NJA som arbetsgivare. Idag har vi en mycket mer diversifierad arbetsmarknad, framförallt inom IT, men även universitetet fanns inte på 70-talet, säger Olle Hage.
På 70-talet hanterades också lågkonjunkturer på ett annat sätt än idag, ofta med stora infrastruktursatsningar. Kan det då vara så att en lågkonjunktur kan ge Norrbotniabanan den skjuts som behövs? Både och, enligt Olle Hage.
– Nu har sådan politik blivit mindre populär på grund av rörlig växelkurs och en mer global ekonomi. Men det är klart att det finns vissa fördelar att starta stora infrastrukturprojekt under lågkonjunktur, dels ger det stålindustrin uppdrag och kan ge skapa fler inhemska jobb, samtidigt så är det också billigt eftersom priserna på råvaror ofta är låga, säger han.
Det som talar emot är tidsramen för hur snabbt ett projekt som Norrbotniabanan kan sättas igång.
– Som det ser ut nu är det ju en lång tidsram kvar, med planprocesser och annat, så risken är ju att vi är ute ur en lågkonjunktur innan projektet hinner starta.