Ixodes persulcatus är det latinska namnet på en fästing som invandrat österifrån. Från och med nu ska arten, på svenska, heta tajgafästing.
– Den fästing som man träffar på allra oftast är ixodes ricinus, "vanlig fästing". Det är ovanligt att någon av de andra arterna särskilt söker sig till oss människor, säger initiativtagaren till de svenska namnen, forskare Anders Lindström vid Statens veterinärmedicinska anstalt.
De flesta fästingar har den fyra livsstadier: ägg, larv, nymf och vuxen. Under alla stadier efter kläckningen behöver fästingen suga blod. Eftersom fästingarna biter flera värddjur genom livet, kan fästingarna få i sig smittämnen som nästa offer i näringskedjan kan drabbas av.
– Öronfästing, otobius megnini, har bara påträffats en enda gång i Sverige, i örat på en hund som kom från Kalifornien. Som tur var besökte ägaren min hustrus veterinärklinik och hon tog hem fästingen till mig. Eftersom de är lätta att missa, har de spritt sig över stora delar av världen och är numera vanlig i Turkiet. Den kommer säkert att komma till Europa inom en snar framtid, säger Anders Lindström.