På en fastighet i Norrbotten bor en man och två kvinnor som var och en äger runt tio hundar var och en handfull getter. Mannen förklarar att han har bett den ena kvinnan att hålla getterna borta från hans del av fastigheten upprepade gånger, så att getterna inte skulle provocera hans hundar. Mannen hade också satt upp ett nät på sin sida av fastigheten för att förhindra att getterna kommer in, men det har inte hjälpt.
Dagen då hunden rymde och gav sig på geten var mannen övertygad om att geten var på hans sida av fastigheten trots att mannen bett kvinnan att hålla getterna därifrån. Han upplever att kvinnan ignorerat hans tillsägelser och att hon uttryckt det som att det är hon som äger fastigheten och att getterna därför får gå som de vill.
Han menar att hunden bara agerar på det sättet som den gjorde när getterna är i närheten och att kvinnan därför är lika skyldig till getens död som han är. Trots det har han ersatt kvinnan ekonomiskt med en högre summa än getens uppskattade värde.
Till länsstyrelsen skriver han att första gången som hunden rymde, grävde den sig ut. Han åtgärdade problemet och lovade att det inte skulle hända igen. Nästa gång tog den sig ut ovanpå rastgården och då åtgärdade han samma sak. Mannen är ledsen och beklagar det inträffade och vill inte att det händer igen.
På grund av den allvarliga händelsen får mannen nu ett föreläggande med kravet att se till så att hunden inte kan ta sig ut en tredje gång. Han måste också se till så att andra än ägarna inte kan komma in till hunden, samt upplysa andra som tar hand om hunden om föreläggandet.