Flugfiskaren har hittat sitt paradis i fjällvärlden

Helikopterpiloten tar sikte på den plats där den stora sjön smalnar av och där älven med de långa forsarna tar vid. Hans Granberg från Råneå har gjort den här resan flera gånger tidigare och han hjälper piloten att hitta lägerplatsen som ligger på en liten udde alldeles intill en liten å. 
När tält, ryggsäckar, mat och flugspön har lastats ut lyfter helikoptern för att sedan återvända tillbaka till Fiskflygs bas vid Stora Sjöfallet. 
Den lilla ån ringlar inbjudande runt lägerplatsen. När tältkåtan är rest och alla saker är på plats plockar Hans fram vadarkängor och vadarbyxor. Han sätter sig på en stock som ligger intill tältet och pustar ut. 

Vinden har lagt sig och man kan nu höra Sitoätnos forsar. Med flugspöt i ena handen och en vandringskäpp i den andra vadar han sedan över den lilla ån. Cirka 300 meter senare är han framme vid älven där han har tillbringat så många timmar. Han låter blicken färdas över den skummande forsen. 
– Jag har nästan alltid fått bäst på svarta flugor. Det är väl den erfarenheten jag har. Sedan får vi väl se, säger han. 
Den här kvällen lyser solen från klarblå himmel och trots att klockan har passerat sex är det säkert tjugofem grader i luften. Det här ska komma att påverka både fiskare och fisket. I vanliga fall måste man klä sig med ullkläder under vadarbyxorna för att inte kylas ned av det kalla vattnet. Så är det inte nu. 
– Oj, så härligt. Det här var skönt, säger Hans och njuter av svalkan som älvvattnet ger. 
Han blir stående en kort stund och bara njuter samtidigt som han läser av vattenytan. 
– Nu ska jag bara gå ut och se om det står någon fisk här. Det kan ju stå fisk också men det återstår ju att se om den vill hugga. En sådan här värme brukar sällan vara bra för fisket men man får ju inte ge upp innan man har provat, säger han. 
På håll bildar snöklädda fjäll en vacker fond. Med väl avvägda steg vandrar han ut i forsen och med vatten upp till ljumskarna lägger han ut linan för första gången. Han lägger ut flugan en bit upp i strömmen för att sedan låta den flyta ner genom de djuphål som han vill fiska av. Efter en kvart återvänder han in mot stranden. 
– Jag fick i alla fall svalka mig. Här brukar det kunna stå fisk men det är bara att fortsätta, säger han. 
Det är tredje gången som han besöker Sitoätno. Det är också en favoritplats för de före detta hockeystjärnorna Chris och Cam Abbott som i dag gör succé som sportchef respektive tränare i Rögle. 
– Det är lätt att bli förälskad i det här. För mig är det här den ultimata avkopplingen. Ja, den ultimata semestern. Och här finns också riktigt fin öring, säger han. 
Fjällvärlden har brukar alltid bjuda på stora naturupplevelser. Nu bjuds man också på en tryckande värme. Det är så varmt att en inbiten fiskare som Hans Granberg väljer att avstå fiske under den varmaste delen av dagen. 
– Den här värmen trodde jag inte var möjlig här uppe. I synnerhet som vi har haft en så kall sommar, säger han och torkar svetten ur pannan. 
Fiskesemestern förvandlas till solsemester och liggunderlaget åker fram från tältet. Åns kalla vatten blir till en ljuvligt svalkande fristad. På land finns inte någon skugga att finna eftersom det inte finns några träd i närheten. 
– I fjol badade jag bara ett par gånger på hela sommaren. Jag är inte någon som badar särskilt ofta. Redan i dag har jag badat fler gånger än jag gjorde under hela den förra sommaren. Och det här är till fjälls. Man får nästan nypa sig i armen, säger han och skrattar samtidigt som han torkar bort vattnet från ansiktet. 
På kvällen när temperaturen har sjunkit några grader är det så äntligen dags för lite fiske. Framme vid stranden söker Hans sig ut till ett av favoritställena. 
– Här ute är en plats där jag har fått flera fina öringar. Öringen är ju revirbundna fiskar där den största oftast också tar de bästa platserna. Och just här brukar det som regel finnas åtminstone en fin fisk, säger han. 
Frågan är bara hur den stekande värmen påverkar fisket. Han väljer nu att fiska med en stor svart kaninhårszonker. Med van hand lägger han ut flugan som sedan får flyta ner med strömmen. Fem minuter senare kommer hugget han längtat efter och han svarar med ett lätt motryck. Spöt böjs i en jämn båge och den stridbara fisken visar att den inte kommer att ge sig utan kamp. Den gör en kortare rusning och rullens slirbroms får arbeta. Med en koncentrerad min fortsätter Hans att drilla fisken som just nu kämpar för allt vad den är värd. Den gör ett hopp så att man kan se hela fiskkroppen ovanför den skummande vattenytan. Det är en öring runt kilot som har huggit och med spöt i nittio grader mot vattenytan fortsätter drillningen. Den får förnyad kraft när Hans visar håven och rätt snart är öringen tillbaka ute i strömvirvlarna. 
Några minuter senare glittrar den lika fullt i håven och Hans Granberg återvänder in till stranden med fisken. 
– Det var inget snack när den högg. Det var distinkt. Så som det ofta är när öringen jagar, säger han och ler. 
Han plockar ut flugan ur munnen med hjälp av en tång.
–Det här är alltid lika härligt.  Det är ju det här som man längtar till från att man lämnar in ansökan om att få tillgång till ett kvoterat vatten och ända till dessa att jag står här där jag nu står, säger han. 
Sedan ler han ikapp med solen som värmer både honom och fjällvärlden.