I samband med att storebror fick flytta hem från familjehemmet började han berätta hemska saker för sin mamma samt uttrycka en oro för sin lillebror som fortfarande bodde kvar i familjehemmet i södra Sverige.

– Han kunde säga att jag och min sambo skulle klä av oss nakna och att vi skulle pilla honom i stjärten. Sjuka saker som ett barn i den åldern inte ska ha en aning om. Vi förklarade att man inte får göra så och då frågade han varför familjehemmet fick göra så, berättar mamman, som är i 25-årsåldern och bor i Pite älvdal.

Hon upptäckte även vad hon uppfattade som strypmärken på barnets hals. Hon kontaktade socialtjänsten i familjehemmets kommun som försäkrade henne om att inget hade hänt.

– Familjepappans förklaring var att sonen hade strypt sig själv med en leksaksorm.

Berättelserna fortsatte och mamman valde till slut att kontakta socialtjänsten i hemkommunen. De såg allvarligare på händelsen och upprättade en polisanmälan mot familjehemmet.

– De menade att även om barn har bra fantasi så ljuger de inte om sådana här saker, säger mamman.

Polisutredningen lades senare ned i brist på bevisning. Sedan gjordes det en säkerhetsbedömning av familjehemmets kommun som intygade att lillebror inte var utsatt.

– Det sista jag sa till socialchefen var att jag hoppas inte att vi sitter här om ett år med lillebror. Hon lovade mig att det skulle vi inte göra. Sex månader senare träffar jag henne igen, med andra barnet och samma anklagelser, säger mamman.

Det var i slutet av 2016 som hennes två söner placerades i familjehemmet. Mamman hade precis tagit sig ur ett destruktivt förhållande och mottog mordhot av sin expojkvän. Hon bedömdes inte lämplig att ta hand om sina barn då det var en turbulent tid i hennes liv. Redan ett år senare började hon kämpa för att samla alla under samma tak igen. Förvaltningsrätten avslog hennes ansökan och kammarrätten avslog hennes överklagan. När familjehemmet sedan valde att säga upp platsen för storebror på grund av hans särskilda behov fick han trots domarna flytta hem ett par månader senare.

Hans berättelser om familjehemmet fick mamman att trappa upp försöken att få hem lillebror. Våren 2019 var både umgängesstödjaren och placeringskommunens socialnämnd positivt inställda till att det skulle ske då de bedömde att mamman fått ordning på sitt liv och visar goda föräldraegenskaper. Hon och hennes nya sambo har dessutom barn tillsammans och hon har inga problem att få vardagen att fungera.

Trots det avslog förvaltningsrätten återigen hennes ansökan i somras då sonens ställföreträdare överklagat nämndens beslut. Men den här gången ändrade kammarrätten domen och i oktober upphörde vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Samtliga parter var överens om att hemflytten skulle få ta den tid den behövde ta.

– Vi var beredda på att det skulle ta ett år. Men under första umgängesbesöket efter domen så såg jag hur han blöder och har blött väldigt mycket ur rumpan. Jag ropade på umgängesstödet som menade att familjehemmet var tvungen söka vård för honom.

Umgängesstödet som bevakade umgänget var ovetande om de tidigare misstankarna mot familjehemmet. Mamman var i chock medan de packade in lillebror i bilen.

– Sedan somnade han i bilen och då bröt jag ihop, det var som en bekräftelse för mig. Jag berättade om storebrors berättelser och då tog umgängesstödet oss direkt till sjukvården. Hälsocentralen konstaterade att det inte var normalt och skickade oss till akuten. Där kom det ännu mer blod på toaletten och en läkare gjorde ett rape kit och undersökte honom. De fotade även blåmärken som inte var normala, berättar mamman.

Socialtjänsten i placeringskommunen gjorde en polisanmälan mot familjehemmet och beslutade att pojken inte fick bo kvar.

– Han fick följa med mig och där stod vi, helt utan boende. Vi hamnade hos min släkting utan grejer eller något. Efter en vecka fick vi en liten etta där det var tänkt att vi skulle bo i en månad. Vi ifrågasatte hur det skulle funka med övriga familjen då min sambo är enda inkomstkällan, föräldraledighet blir man ju inte rik av. De skulle hjälpa oss och vi skulle inte vara oroliga, men så blev det inte.

Tre veckor senare fick mamman ta med sig lillebror hem till Norrbotten.

– Under tiden vi var där nere kom svaret från sjukhuset, men jag får inte veta någonting. Det enda jag får veta är att rubriceringen är ändrad från misshandel av barn till sexuella övergrepp och misshandel av barn, säger hon.

Enligt åklagaren som är förundersökningsledare i fallet är ärendet i sin linda och det finns inte någon misstänkt i nuläget. Åklagaren vill heller inte bekräfta brottsrubriceringen utan hänvisar till sekretess.

Hemtagningen av lillebror som skulle ta ett år för barnets bästa blev alltså nedkortad till ett par veckor. Detta knappt ett år efter att storebror fick flytta hem under liknande former.

– Som tur var har han tagit det jättebra. När bröderna träffade varandra igen för första gången, det ögonblicket, det var så mycket kärlek. Det var så underbart. Även fast det gick så fort så är det ju det här vi har kämpat för, att få vara en hel familj. Det är helt obeskrivligt, det finns inte ord. Mycket är tack vare min nuvarande hemkommun. Utan den tror jag inte vi hade varit här, säger mamman.