Anna Ternheim
Nu ska vi se. Anna Ternheim på en scen vid vattnet, vågorna skvalpar, tusentals människor samlas. Bådar gott skulle jag vilja säga. Det är en glad Anna Ternheim som äntrar scenen, det sprakar om henne. Publiken är förväntansfull, det märks att det här är helgens huvudakt. Enda festivalspelningen i Sverige, en av de få spelningarna i Sverige över huvud taget som Ternheim gör i sommar. Jag står tjugo meter från scenen. Och det låter förjävligt.
Nu är det tid att klargöra vissa saker. Det är inte något fel på Anna Ternheim. Tvärtom, Anna Ternheim är jättebra. Men då kommer vi in på det här med ljud. Men först ska jag förklara hur den här spelningen borde vara. Ta mig inte på orden. Jag ska måla en bild för er:
En vaggande känsla av vemod och stilla glädje som sköljer över mig likt en hybrid mellan verklighet och dröm. Sedan – jag minns inte hur – så flyter jag. Bort från stranden men närmare sången, bort från människor men närmare mig själv. Jag sjunker inte men jag drunknar ändå, det är varmt, det är inte farligt, det är säkert, jag är inte rädd. Jag mår bra, jag är trygg. Vågorna vaggar, molnen passerar, musiken går genom mig och fastnar. Och det är vackert och sorgligt och renande och fint.
Så tycker jag att det ska kännas. Och så kunde det ha känts. Men så var det som sagt det här med ljud.
Jag vet via hörsägen att de haft problem med att få bra ljud på strandscenen. Det kan bero på många faktorer. Men nu pratar vi om EN akustisk gitarr och sång, och vi pratar om hela festivalens huvudakt. Om inte mina ögon bedrar mig så spelar Anna Ternheim på en Gibson Hummingbird (en jättebra gitarr) samt en Vox-stärkare. Så hur i hela friden kan man få dessa tillsammans att låta dåligt? Rundgångar, distortioner, genomsprängningar och en tokig massa diskant som krockar med sångens frekvenser och slår igenom gång, på gång, på gång, på gång. Jag hade accepterat det om det handlat om lite mer udda instrument. En Thermin, en elförstärkt kyrkorgel, en felbyggd trumpet, vad som helst. Men det är EN akustisk gitarr!
De första tre låtarna låter horribelt. Anna Ternheim är bra men ljudet värdelöst. Det stör henne. Hon spelar fel, det blir tveksamt, hon tappar fokus. Och jag förstår henne. Har ni provat sjunga och spela gitarr till rundgång någon gång? Det har jag, jag vet hur det är. Typ omöjligt. Min favoritlåt med Ternheim, "What remains", försvinner i en dimma av diskant och rundgångar och lämnar mig tom. Så vad göra? Jag gör som de som håller på med vetenskap: jag provar mig fram. Jag tar en promenad för att hitta spelningens bästa ljud. Till slut hittar jag det också, lustigt nog i 45-gradig vinkel bakom scenen. Bakom. På stranden. Bara njuta av vyn och musiken, varför klaga. Jag hittar en till plats också, 70 meter från scenen med ett tält som diffusator. Kanon. Men man ser inte så mycket när man står bakom ett tält.
Nog om detta. Anna Ternheim gör ett bra jobb med att rädda upp spelningen. Hon kör på, berättar anekdoter, hon är glad, hon sjunger vackert och det låter just som Anna Ternheim. Det är avskalat, nära och känns personligt. "Wedding song", "It's a good day", "Tribute to Linn", Broder Daniel-covern "Shoreline" och extranumret "My secret" är i mitt tycke spelningens bästa låtar. "Shoreline" avnjuter jag på stranden, 45 grader bakom scenen. Bättre ljud och väldigt passande. I slutet av dagen stora applåder efter en väl genomförd spelning. Synd på ljudet.