Värda att bespottas?

Egentligen har jag svårt att känna någon sympati för rattfyllerister. Skulle jag låta mina mest primitiva instinkter ta över såg jag nog helst att de hängdes ut till allmän bespottning innan de låstes in och för evigt fråntogs rätten att köra bil.

Då har jag ändå ingen nära vän eller anhörig som drabbats av en rattfyllerists framfart. Jag kan bara ana vilken straffskala de helst skulle vilja se tillämpad.

Ändå är rattfylleristen en av oss. Kanske din granne, din arbetskamrat, din chef, din syster eller - kanske rent av du själv!

Rattfylleristen ser inte ut som en klassisk orakad brottsling med låg panna och missprydande klädsel. Han eller hon kan komma ur vilket samhällsskikt som helst och vara hur elegant klädd som helst. Kanske rent av i uniform! Till och med poliser och präster har åkt fast för rattfylleri.

Och ju mer etablerade i samhället de är desto våldsammare blir fallet den dag de åker fast. Just därför att många av oss tycker ungefär som jag beskrev i de inledande raderna: häng ut dem till bespottning!

Att komma hem till familjen och berätta att man just har blivit tagen för rattfylleri och fått lämna ifrån sig körkortet är kanske inte det värsta, där visste man förmodligen redan om problemen med spriten, men att tvingas berätta för grannar, arbetskamrater och arbetsgivare kan för många resultera i en närmast kollektiv bespottning.

Det händer att rattfyllerister tar livet av sig bara några timmar efter att de fått lämna polisstationen. Eller så åker de fast för rattfylleri en gång till. Ännu mera berusade!

För den som i dag ertappas för rattfylla sparkas efter provtagning, förhör och en del andra formalia bokstavligen ut på polisstationens trapp. Ensam i en värld som just rasat samman. Och med bilnyckeln i handen. Samhället har gjort sitt.

Rätt åt honom kan tyckas. Men tänk om han ger sig ut och kör igen? Och igen ...

Och en dag kanske det inte bara är polisen som kommer i hans väg. Nej, bilförare som gripits för rattfylleri ska förstås aldrig släppas ut från polisstationen förrän deras sociala situation utretts och man försäkrat sig om att de fått nödvändig hjälp, både med att ta hand om sig själva och att ta itu med sina alkoholbekymmer.

Det krävs i dag enorma polisiära resurser för att komma åt rattfylleriet i samhället och då borde det förstås vara självklart att polisen inte ska behöva ta en och samma rattfyllerist mer än en enda gång.

Så väl är det inte idag. Långt därifrån.