Rallarfikets nya basar gillar utmaningen

- It´s so pretty, säger Uwe Trüels, Tyskland, när han får frågan vad han tycker om Rallarfiket i Moskosel. Han var en av de passagerare som passade på att ta sig en kopp kaffe med dopp och en bensträckare när Inlandsbanetåget gjorde ett stopp vid Rallarmuseet.

Eva Viklund är en av de fyra moskoselskvinnor som tagit över driften av Rallarfiket.

Eva Viklund är en av de fyra moskoselskvinnor som tagit över driften av Rallarfiket.

Foto: Annelie Nilsson, Nyheter i Norr

MOSKOSEL2009-06-24 06:00
Sedan två veckor tillbaka drivs Rallarfiket av fyra moskoselskvinnor. Det är Eva Viklund, Solbritt Karlsson, Britt-Inger Lindgren och Siv Jonsson som gjort slag i saken och tagit över serveringen med tillhörande butik.
- Den intressent som skulle ta över backade ur. Då väcktes tanken i mig, säger Eva Viklund och berättar att de tidigare drivit
45:ans hantverk vid kyrkparkeringen.
Ångrar inget
Och sagt och gjort. Hon ringde Solbritt Karlsson under fredagen och det visade sig att hon tänkt i liknande banor. När de två andra sedan gav sitt klartecken var saken klar. Redan efter helgen började stöket. Och nu två veckor in på säsongen ångrar de ingenting.
- Vi träffar så underbara människor varje dag, säger Eva Viklund och ler.
- Och tydligen har de aldrig varit så mycket bokade turister i början av säsongen som i år, så det verkar lovande, fortsätter hon.
Tåget stannar till två gånger per dag. En halvtimme på nervägen och 15 minuter när det går norrut. Då kan passagerarna fika, handla lokalproducerat hantverk eller ta sig en titt på Rallarmuseet.
- Jag har många historier att berätta om rallarlivet, säger Jan Bjellman, guide på museet som funnits sedan 1994.
Tysk desertör
Så berättar han historien om när hans pappa, rallare förstås, friade till mamman. Hon hade en annan fästman, men det hindrade inte paret. Hon sattes på en dressin, fördes till mannen i fråga, fick bryta upp och väl tillbaka i Kåbdalis blev det förlovning.
Nästa historia handlar om tysken som deserterade. Gömdes av byborna i en skogskoja och sedan höll hela byn med hemgjorda makaroner tills kriget väl var slut.
En halvtimme går fort och det är dags för avfärd igen.
- Vi valde att åka Inlandsbanan för att tåget går sakta och gör så många stopp efter vägen. Man hinner se så mycket och träffar så många nya vänner, säger Dorothee v Butler innan hon hoppar upp på tåget igen för fortsatt färd mot Mora.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om