Nokia 3310 - en kärleksförklaring
När jag var liten fanns det en enda mobil som dominerade och var varenda Pokémonunges våta dröm, Nokia 3310. Den hade allt, sms-funktion, roliga ringsignaler, utbytbara bakgrunder och framför allt, mobilspelet Snake.
Det blev många mobilbyten tills jag i höstas insåg att jag köpt ny telefon fyra (!) gånger inom loppet av ett år. Oroväckande fakta, men sanningen var inte att jag ville ha det senaste utan att telefonerna helt enkelt gick sönder. Trots ett ganska försiktigt användande (nåja) ställde sig mobil efter mobil på rad för att möta en långsam och smärtsam död. Det var laddningshål som slutade fungera, fuktskador genom regniga dagar och batterier som la av.
Oskyldiga handlingar som gjorde att jag gång efter gång fick släpa mig till närmaste telefonförsäljare med plånboken i högsta hugg. Saknaden efter en viss 3310:a
började infinna sig, inte bara barndomens naiva tro om att det aldrig skulle komma en bättre mobil utan för att den höll för allt, det kan jag vittna om.
När min första kameramobil skulle inköpas behövdes en rejäl anledning till att den behövdes. Argument "men då kan jag ta bilder" fäste inte på min moder trots krokodiltårar. Jag insåg att 3310:an var tvungen att demoleras till okännlighet för att kunna motivera kameramobilköpet. Fall från musiklektionen på tredje våningen, kast över Kvarnvallens gräsplan under friidrottsdagen, hockeypuck under raster för att ta några exempel. Den höll för allt, en omstart och den var som ny igen. Ironiskt nog slutade den fungera när det var som minst planerat, i sjön på en stuga i Luleå skärgård tog jag farväl av min trogne följeslagare. I dag saknar jag den mer än någonsin, allt jag vill ha är en telefon som går att ringa med.
Så jobbar vi med nyheter