Vänder ut och in på mitt 27-åriga jag. Blir nog aldrig sams med det.
Trappen som en gång var så hög, aldrig tycktes ta slut. Det spelade ingen roll då.
För någon gång skulle jag ju nå den.
Toppen.
Om någon sagt att trappen skulle bli en rulltrappa som stillsamt men likväl sakta ledde nedåt. Sakta men ändå ned. Inte upp. Och att vi successivt måste ha en plan för att ta oss så nära toppen som möjligt.
Skulle aldrig lyssnat, aldrig brytt mig.
Kanske var det just därför.
Står någonstans mitt i, med ena handen på nödstopp. Vill inte dit. Där blir ingen bäst på något.
I min värld är det där man ger upp, likställer sig. Bildar ett led som tackar och tar emot på det som bjuds.
Bäst är endast bra nog för mig, det jag strävar efter och mest troligt kommer driva mig genom hela livet.
Men lik förbannat så sitter jag här, ensam och många gånger vilse. Där jag tror och alltid förankrat mitt liv. Där jag vissa dagar är mer säker än på något annat.
Andra minst lika osäker.
Hur jag ska ta mig härifrån och framåt, ja det vet ingen. Tiden kanske.
Planer blir ju aldrig en konkret sanning.
Tiden ja. Vad hände med en halvtimmes- och tiominuters rasterna. När vi hann klä oss i ytterkläder, spela en bandymatch på skolgården och hastigt rusa in igen. När de kändes som en evighet.
Sen när försvann det i magknip och ångest?
Att knappt hinna tänka klart en tanke på samma tid.
Ibland vill jag sälja allt. Åka bort. Leva litet, springa och äta.
Inte titta bakåt. Inte tvekat på vad som kunde varit.
Hur allt kommer omkring.
Alltid och aldrig blir en helhet.
Om ekologiskt, vad som är rätt. Hur något annat är fel. Vad någon annan tycker, vad någon tycker någon ska. Hur man bör förhålla sig, vem som borde göra det och hur mycket vi borde kunna.
Minns de gamla skolmålen, gröna nät med alldeles för många maskor.
Hur man stod där, ihopp om att bli vald. Hur någon alltid stod kvar sist.
Det handlade mest om det, att välja. Mindre om själva spelet. Som lego.
Bygga var det roligaste, för ärligt vem brydde sig så mycket om den färdiga produkten?
Lite som livet. Många. Nej alldeles för många val och legoklossar, för lite spel och chanser till fina byggen. Spretigt och mycket.
Varför försvann tiden med sönderbränd tumme efter 348:e försöket att tända de där tigerskotten.
Det som smällde i vatten. I en liten by som tycktes isolerad och omedveten vad som försigick runtom i världen.
Sakta, dag för dag.
När någon ropade att det fanns mat. Att det var dags att prioritera något annat.
Vad, tycktes alltid klarare då.
Prioritera.