Jag har nog alltid gillat att flyga. Det blir någon sorts lucka, där jag får se ner på det som hela tiden stressar mig. Få komma så långt ifrån det. Inbillar mig att jag vilar då. Det jag annars sliter ont med varje dag.
Det som sitter bredvid mig på sängkanten. Som syns när jag tittar i spegeln just nu. Gör att jag får gräva för djupt ibland. Jobbar mot min vilja och mage. Om jag kunde se det, skulle jag ge det en käftsmäll.
Men släpper taget då jag får förkovra mig i idrott.
Vad vore den utan mig. Jag utan den?
Flyget. Där påtår ingår. Människor är trevliga och tillmötesgående.
Där jag för fjärde gången träffar henne, som verkligen inte gick obemärkt förbi mitt liv. Varför kan jag inte lista ut.
Lika fullt så ägnar jag tid där. I tankens värld.
Mitt emellan vad som kunde varit och vad som verkligen blev. Vad som prioriterades. Vad jag vunnit, vad jag förlorat.
Vem jag förlorat.
Om man nu vill se det så.
Sprutor mot en ömmande häl. På en vårdcentral i Umeå. Fyra stycken.
Det ska nog bli bra nu intalar jag mig. Samtidigt som jag tittar upp på de sjukhusgula väggarna. Sen ner på mina armveck, som ser ut som någon form av beroende persons.
Förbannar isen och blidan. Den som tvingar mig till paus och återhållsamhet. Igen.
Önskar just nu att fler stunder innehöll påtår.