Många undrar vad som driver en idrottare. Ibland har jag svaren, men lika ofta tappar jag dem någonstans bland halvsopade vägar. Tre timmar in i något cykelpass.
På någon av öarna runt om i Stockholm.
Vad som driver mig kan jag bara delvis svara på.
Ungdom.
Skidgymnasium.
En person vars vänskap började med ordväxling av den mindre trevliga sorten.
Jag – konflikträdd
Han – långt ifrån något sådant. Hållandes i en godispåse.
En som skulle visa sig vara den jag skulle se upp till mest. En som inte valde den lättare vägen.
Trots den godispåsen någon kall söndagkväll i ett mörkt norra sverige.
Lugn, trygg och på något sätt så mycket äldre än ett år mer än mig. Redan jagat i tio års tid, ofta själv.
Vi pratade, om mycket.
Han berättade om hur nästa pass skulle se ut, och nästa, och dagen efter det.
Han skulle sätta de mönster som gör att jag sitter här i dag.
Vuxen.
Stockholm.
Ofta skrivandes, om mycket. Men ändå så lite.
Att bli bäst är inte är någon dans på rosor. Eller, inte någon dans överhuvudtaget för den delen.
Talang är inte heller något konkret, men att orka träna mycket kan vara det till en viss del.
Han som kom där, ibland på kryckor, eller haltandes. Ledproblem redan som ung och ont så in i helvete.
Inget han pratade om.
Hade redan tränat ett pass.
Argumenterade och ifrågasatte saker. Vallade själv till tävlingar.
Uttryckte sig verbalt och genomtänkt.
Stod på bägge benen.
Stadigt.
I stunder när jag försöker svara på många invecklade frågor i hur och varför så kommer han ofta upp och allt tycks klarare.
Fick jag definiera förebild – så vore det nog han.
Tack Mats.