Han räds inte lite "fej" på "noben"

Knoparmojet härstammar troligen från Stockholm och användes flitigt under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Numera är det mest en kuriositet och få, om ens någon, behärskar detta speciella yrkesspråk. Fast många ord är vedertagna slangord än i dag. Exempelvis jack (öga), kola (dö), kåk (hus) och dojor (skor). Att "fej" och "noben" som nämns i ingressen betyder sot och näsan är knappast lika känt.
Peter Kurén har jobbat som sotare sedan 1992. De första åren i södra Sverige och där jobbade han med en del äldre sotare som körde lite knoparmoj när andan föll på. De senaste tre åren har han jobbat i Piteå och vi strålar samman med honom i Hemmingsmark. Efter några dagar med riktigt ruggväder strålar solen från en blå himmel.
- I dag är det härligt. Det är värst när det är blida och blött, men jag trivs med att vara ute. Det bästa är friheten och att man sköter sig själv. Ingen chef som hänger över axeln, säger Peter Kurén och skickar ner linan med lod och krejs i skorstenen.
Inte riskfritt
Trots trivselfaktorn är det ett slitsamt och riskfyllt jobb. Ofta är det trånga utrymmen och ibland går det knappt att få in grejerna i pannan. Att klättra upp för isiga stegar och pulsa på snötäckta tak kan vara nog så besvärligt.
- Det finns nog ingen sotare som aldrig har ramlat. Själv har jag brutit armen två gånger och en gång vek sig en felaktigt uppställt stege och jag fick lodkulan i huvudet. Det hade kunnat sluta väldigt illa, säger Peter Kurén.
Det tunga och fysiska arbetet är en anledning till att de flesta sotare är män, men det finns ett par kvinnliga sotare i länet. Att jobba som sotare fram till ålderspensionen är ovanligt. Få är 60 plus.
- Rygg, axlar och knän tar mycket stryk av allt klättrande och krypande. Dessutom får man i sig en massa sot. Det brukar bli svart när man nyser och hostar. Vi får väl se hur länge man orkar, säger Peter Kurén, som än så länge bara är 36 år.
Peter Kurén jobbar företrädesvis som svartsotare, det vill säga rengör pannor och skorstenar, men numera har sotaren även andra arbetsuppgifter. Företaget Sotarn i Piteå ägs och drivs av skorstensfejarmästare Jörgen Jönsson.
- Som skorstensfejarmästare har jag rätt att ha entreprenaden i en kommun. Det brukar vara Räddningsnämnden som bestämmer vem som ska få jobbet. Jag har också entreprenaden i Boden. Sammanlagt är vi 15 personer i de två kommunerna, berättar Jörgen Jönsson.
Populärt yrke
Trots att lönen kanske inte är den bästa, så är sotarjobbet attraktivt. Varje år utbildas cirka 40 sotare i Rosersberg utanför Stockholm och det är platser som många fler slåss om.
- Det är ett rörligt och fritt jobb. Du åker ut på morgonen och träffar mycket folk under dagen. Många vill bjuda på kaffe. Jag jobbade själv på fältet i 15 år innan jag läste vidare, säger Jönsson.
Andra uppgifter
En schablonbild av en sotare är en svartklädd, sotig man som rengör skorstenar.
- Visst blir man skitig. Vi ska ju sota alla skorstenar, pannor, kaminer - ja, allt som folk eldar i, men vi utför andra sysslor också. Vi rengör storkökens fläktkanaler från fett. Det är ganska kladdigt och äckligt. Vi utför brandskyddskontroller och vi är certifierade för att genomföra ventilationsrensning och injustering av luftflöden.
- Just nu utför vi även asbetssanering på Strömbackaskolan. Då använder vi skyddsdräkter och slussar. Arbetsmiljöverkets regler är rigorösa, säger Jörgen Jönsson.
Det är ganska tufft att vara sotare?
- Det krävs god fysik, men vi har en tuff liten tjej som är utbildad sotare i Boden. Hon är den enda i Norrbotten, men det är en tjej till under utbildning, säger Jörgen Jönsson.

Han räds inte lite "fej" på "noben"

Många yrkesgrupper har en egen jargong, men få har ett eget språk. Skorstensfejarna kan dock skryta med sitt hemliga språk, knoparmojet.- Det var nog vanligare förr, men jag kan faktiskt litegrann, säger sotaren Peter Kurén och stryker bort lite "fej" från "noben".