Vasaloppet är som bekant världens största långlopp på skidor. Sedan 2014 kan löpare ta sig samma sträcka.
En av dem som nyss genomfört bragden att springa från Mora till Sälen är Josefin Granberg.
Men vägen fram till de nittio kilometrarna har varit lång och krokigt.
Här är hennes historia.
.
Som 14-åring brann Josefin för fotbollen och var på väg in i länslaget. Men hälsan sviktade och hon föll oförklarligt ihop på fotbollsplanen och fick bäras ut. Det visade sig att hon drabbats av giftstruma, en sjukdom som gör att sköldkörteln tillverkar för mycket av en speciell sorts hormoner – vilket leder till för hög ämnesomsättning.
– Det var som att sparka undan benen på mig. Fotbollen och laget var jätteviktiga för mig, men när jag försökte träna kunde jag inte återhämta mig. Eftersom jag inte kunde träna utvecklades jag inte, så jag slutade.
Som 19-åring fick Josefin operera bort sköldkörteln och i dag medicinerar hon för det. Men hon har också fått en del biverkningar efter operationen, så resan mot att må bättre har inte varit enkel.
.
Efter många om och men bestämde sig Josefin för att börja röra på sig igen.
– Jag testade att springa men tyckte det var fruktansvärt. Min pappa är gammal skidåkare och springer mycket. En dag sa han att jag skulle följa med honom ut på en runda. Jag protesterade men följde tillslut. Jag tror vi sprang fyra kilometer och han fick bromsa mig hela tiden. Jag sprang alldeles för fort.
Sedan dess har Josefin och hennes pappa Mikael Granberg gjort många pass tillsammans.
– Jag fick lära mig att det inte ska gå fort och har kunnat bygga vidare eftersom. I takt med det har det blivit kul att springa och sedan dess har det flutit på. Jag har lärt mig mycket av pappa.
Josefin säger att löpning för henne blivit en form av terapi.
– Jag gillar att springa i skogen och lyssna på poddar eller musik.
.
Under sin första graviditet för närmare fem år sedan kunde Josefin springa ganska länge, men när hon väntade sitt andra barn mådde hon så illa att hon fick pausa betydligt tidigare.
– Det var varit svårt att få till medicinen under båda graviditeterna och det var påverkat mig. Det som är bra är att jag har lärt mig lyssna på kroppen, det har jag varit dålig på tidigare.
Josefin berättar att här hon äter för låg dos Levaxin blir hon snarstucken och deprimerad, inget känns kul.
– Förut har min mamma eller sambo sagt åt mig att jag borde kolla mina värden, men nu börjar jag känna igen signalerna själv.
.
När Josefin var föräldraledig med sitt andra barn började hon med speciella kosttillskott för att få bättre hälsa.
– Det var min mamma som kom med flera produkter som man blandade i vatten och drack. Då visste jag inte så mycket, men nu är jag mer insatt och vet att dryckerna är ett komplett näringstillskott där jag får i mig alla vitaminer och mineraler som min kropp behöver. I höst ska jag åka på utbildning, jag vill veta ännu mer om det jag stoppar i mig. Generellt har min kapacitet ökat och det är stor skillnad på återhämtningen när jag tränat. Sedan jag började med tillskotten kan jag träna långa pass och få resultat.
.
Förutom jobbet som förskollärare är Josefin en av ledarna för löpargruppen Runacademy, som etablerade sig i Piteå för snart ett år sedan.
– Att engagera sig där har betytt mycket för mig. Framför allt det sociala, jag är mer bekväm med att prata inför folk och så har jag lärt mig jättemycket genom löpskolningen. Jag har sjukt kul tillsammans med de andra ledarna.
Josefin konstaterar att det är full rulle i livet.
– Efter några riktigt kämpiga år njuter jag extra av att jag orkar nu.
Och det var på en ledarträff med Runacademy som planerna på Ultravasan föddes.
– Det var flera som började prata om att springa ett ultralopp under 2019 och jag drogs med. Jag anmälde mig direkt jag kom hem. Då var det tio månader kvar till loppet och jag hade aldrig sprungit längre än trettio kilometer.
.
Att få ihop träning till ett ultralopp med heltidsjobb, småbarn, hundar och en sambo som jobbar skift är inte helt lätt.
– Men jag har mamma och pappa nära som ställer upp och jag springer ofta när barnen ska sova.
Då gör Josefin dem klara för natten och bäddar ner dem i löparvagnen och springer ut. När hon kommer hem bär hon in de sovande barnen till deras sängar.
Långpassen gör hon på helgerna.
– Då är jag ute redan vid sex eller sju på morgonen. Sedan har man hela dagen kvar. Det har egentligen aldrig varit något snack om att jag inte skulle hinna. Visst blir det lite pusslande, men vi löser det på samma sätt som vi löser att min sambo har tid att jaga.
.
För prick en vecka sedan var det så dags att ställa sig på startlinjen, men uppladdningen blev lite skakig.
– Två veckor innan var jag på bröllop och hade för ovanlighetens skull på mig högklackat och efteråt hade jag ganska ont i foten. Istället för att träna satsade jag på att vila och få i mig extra energi.
På loppdagen ringde väckarklockan 01.45 och klockan 5 på morgonen gick starten.
– Jag vågade inte chansa på att magen skulle gilla sportdrycken på plats, utan hade med mig eget sportdryckspulver att blanda med vatten, måltidsbars och godis, såklart. Som nödraket hade jag kolhydratgeler för att få extra ork. Min energiplan fungerade jättebra.
.
Josefin säger att hon var förberedd på att det skulle göra ont, men inte hur pass ont det faktiskt gjorde.
– Smärtan vandrade mellan fötterna, fotlederna, knäna, höfterna och låren men det var bara att acceptera det. Även mentalt var det toppar och dalar och jag var nära att gråta någon gång, men jag tänkte aldrig att jag skulle bryta. Det hjärnspöket hade jag bestämt mig för att inte släppa in. På ett ställe tänkte jag att om jag skulle bli erbjuden 20 000 kronor för att sluta springa så skulle jag inte ta pengarna.
.
I Evertsberg, nästan halvvägs, hade Josefin bestämt sig för att byta skor och ringa sina barn. Det var en morot som lockade och efter att ha sprungit halva sträckan var det skönt att kunna börja räkna ner.
– När det var 16 kilometer kvar förstod att jag skulle klara det. De 9 sista kilometrarna är de längsta i mitt liv, det kändes som om jag aldrig skulle komma i mål – men på upploppet orkade jag till och med spurta. Det kändes i alla fall så, men det gick nog inte fort!
.
Hur kändes det efter målgång?
– Jag kände mig rätt tom, jag var nog tröttare än jag trodde för jag kom inte ens ihåg att ta någon bild på mig själv när jag gått i mål. Efteråt var jag så stel att jag hade svårt att gå till bilen.
Vad tänker du om upplevelsen nu?
– Min plan var att gå i uppförsbackarna, men den höll inte hela vägen och i början sprang jag även då. Totalt sprang jag mer än jag trodde, Jag har nog inte riktigt smält det än, men visst är det häftigt att ha sprungit nio mil på drygt elva timmar. Jag tyckte det var härligt att göra resan tillsammans med andra och peppa varandra, men att också göra sitt eget lopp.
Hur känns kroppen?
– Jag har ont i fötterna och vristerna, är så svullen att jag inte får på mig vilka skor som helst. Men resten av kroppen är okej och det känns fränt att kroppen är så pass pigg.
Vill du göra det igen?
– Där och då sa jag ”aldrig mer”. Men det är några som planerar att vara med även nästa år och jag har sagt att de får fråga mig igen på ett tag.
Det finns också en annan utmaning som lockar.
Josefins pappa har sprungit – och vunnit – tävlingen Swedish alpine ultra. Ett ultralopp i fjällvärlden på 10,7 mil där max femtio deltagare springer efter Kungsleden mellan Nikkaluokta och Abisko.
– När pappa vann bestämde jag mig för att någon gång göra det loppet. Det kändes som en livsutmaning, men nu kanske han ska vara med nästa år så då kanske jag också hänger på.
.
Hur tänker du om din hälsa i dag?
– Jag älskar att springa, både för träningen, det mentala och för gemenskapen i löpargruppen. Att träna inför ett lopp känns hälsosamt, även om loppet i sig inte direkt är en hälsoresa. I dag njuter jag av att jag orkar, för så har det verkligen inte varit tidigare.