Ann-Kristin Lundmark trodde länge att det var en slump att hon blev psykolog. I dag vet hon att det var menat för att bearbeta all sorg som döden drar med sig, såväl inom hennes egen släkt som andra. Hennes debutbok "Sorgens olika ansikten" kom till efter tsunamikatastrofen i Thailand.
– Den 28 december 2004 åkte jag med Räddningsverkets första trupp dit. Jag träffade så otroligt många som förlorat någon. Människor med svår sorg måste få hjälp, och så kom den här boken till, säger hon.
Hon berättar också att mötet med alla dessa människor som drabbades av tsunamin väckte intresset av sin egen familjehistoria.
– Det finns så otroligt mycket död och sorg. Mormor födde fyra barn på trettiotalet, men bara ett överlevde, min mamma. Min morfar dog när jag var åtta år. När min mormor var 27 år var hon nybliven änka och hade förlorat tre barn.
Samtidigt som sorgen har en stor del i historien, så menar hon att även glädjen varit minst lika viktig, något som också visas i de barnböcker hon författat.
– Även om det är tungt måste man få skratta också. I vår familj är vi väldigt humoristiska, och humorn är ett sådant starkt element. Jag undrar också om det kommer sig mycket av att det just har varit mycket död och olycka i familjen, att humorn har behövts som motpol, säger Ann-Kristin.
Ann-Kristin är född i Glommersträsk och hennes pappa växte upp i Kläppen. När Ann-Kristin var tre år flyttade de till Stockholm, men återkom ofta för att hälsa på släkt.
– Pappa var fosterbarn och kom dit när han var ett år, då hans mamma dog. Han växte upp med Kläpp-Konrad, och det var så kul att Kläppen gick från att vara ett kreativt hem till teater, säger hon.
Det här är andra gången hon bor på Sara Lidman-gården tillsammans med sin syster.
– Vi har ju så stark koppling till det här området, med Glommersträsk, Järvträsk, Arvidsjaur och alla byar runtomkring. Vi var här uppe så ofta. Så jag tror det är annorlunda för oss att komma hit, jämfört med någon som aldrig varit här förr.
Vid förra vistelsen besökte de även Kläppteatern i Glommersträsk, och även om det börjar vara förfallet så kände de igen sig.
– Vi minns ju hur det var när det var bostad, och vi hittade även gamla foton, säger hon. Under sin vecka i Missenträsk hoppas hon på inspiration och funderar på nästa bokprojekt. Hittills har det blivit en fackbok samt tre barnböcker, varav den sista i serien även den handlar om döden.
– Jag förstod efter att ha skrivit de två första böckerna att jag behövde skriva om döden i den tredje, eftersom det är så viktigt.