Karin – en minnesvärd rallarkocka längst inlandsbanan

”Minnen från förr” har tidigare berättat om järnvägsrallarnas hårda slit med spett, spade och muskelkraft under tillkomsten av Inlandsbanan på 1920- och 30-talet. Inte lika ofta har rallarkockornas tuffa vardag under denna tidsepok uppmärksammats. En som kunde berätta var rallarkockan Karin Jonsson (1910-1994) som undertecknad hade nöjet att intervjua för nu drygt 30 år sedan.

Rallarkockan Karin Jonsson hushållade och lagade mat åt järnvägsbyggare som byggde Inlandsbanan på 1920- och 30-talet.

Rallarkockan Karin Jonsson hushållade och lagade mat åt järnvägsbyggare som byggde Inlandsbanan på 1920- och 30-talet.

Foto: Arkiv

Minnen från förr2023-11-20 09:00

Karin Jonsson, född och uppväxt i Lina Ytterhogdal, fick redan som 15-åring 1924 sin första tjänst som rallarkocka åt ett tipparlag i Hoting. Under de följande 14 åren fram till dess att Inlandsbanan var färdigbyggd och invigt år 1937 lagade och serverade hon tusentals måltider till hungriga järnvägsbyggare i olika rallarbaracker. De första åren som rallarkocka arbetade Karin tillsammans med sin mor Berta, också hon rallarkocka. Mor och dotter jobbade sedan sida vid sida vid många kocklag där järnvägsrallarna drog fram, bland annat i Sveg, Lycksele, Storuman, Avaviken, Slagnäs, Auktsjaur, Moskosel och Tårrejaur. Karin var under många år även verksam som rallarkocka utan modern vid sin sida.

– Arbetspassen minns jag som hårda med ofta upp till 15 timmar om dygnet sex dagar i veckan. Minns att jag och mamma de första åren hade cirka fem kronor per man och månad i betalning för det heltäckande hushållsarbete vi utförde, berättade Karin Jonsson vid min intervju med henne året innan hennes bortgång 1993.

undefined
Karin Jonsson på bron till det lilla rallarhus i Moskosel där hon bodde från slutet av 1930-talet fram till sin bortgång år 1994. Bilden är från vintern 1993.

Trots att mycket var primitivt och svårjobbat så sammanfattade Karin ändå sin rallarkocka-epok med både välbehag och lite saknad. Hon poängterade också med bestämdhet att hon bara hade gott att säga om de många järnvägsbyggare hon och modern hushållade åt.

– De behandlade oss alltid väl och mitt bestående minne är att de inte alls var så tuffa som det ryckte de ofta fick, fastslog hon.

Hon poängterade också den goda sammanhållning som alltid rådde rallarna emellan under denna nu avlägsna tidsepok.

– Jag är övertygad om att så god kamratanda som dessa män hade är sällsynt i dagens arbetsliv. Inte hellre söp de och rumlade nämnvärt som rykten emellanåt gjorde gällande, fastslog hon med stor bestämdhet.

Rallarkockan Karin förblev ogift men erkände med ett stort skratt att hon sannerligen inte saknade äktenskapsanbud från en del av de rallare hon hushållade åt.

undefined
Så här kunde det se ut i ett barackkök där rallarkockorna lagade mat. Bilden är tagen 1932 när den då 22-åriga Karin Jonsson tillsammans med modern Berta lagade mat åt ett rallarlag utanför Slagnäs.

Efter Inlandsbanans färdigställande valde Karin Jonsson att år 1939, tillsammans med sin då åttaåriga dotter Bibi, slå sig ner i byn Moskosel där hon införskaffade ett litet rött hus med vita knutar mitt i byn. Där kom hon sedan att bo under sitt återstående liv. Innan pensioneringen hann hon även med att en tid vara verksam som Vattenfallskocka.

Karin hade förmånen att långt upp i åren behålla både gott minne och fin hälsa. Hon handarbetade gärna och företog även många resor runt om i landet. Hon blev på äldre dar även intresserad av att kartlägga och dokumentera de rallarstugor som kvarstannande järnvägsbyggare skaffade sig i inlandsområdet.

Karin Jonsson avled 1994 vid 84-års ålder. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!