Jennifer Nobis har precis varit på gymmet tillsammans med lagkamraten Lydia Williams. En sen match kvällen innan innebär att det är träningsfri dag när PT träffar henne.
- Jag låg säkert vaken till klockan fem på morgonen, jag sover alltid dåligt efter match, säger Jennifer Nobis.
Det här är tredje året hon bor i Piteå och för henne betyder det mycket att få vara en del av Pitebornas traditioner.
- Det är viktigt för mig att försöka vara en del av staden eftersom jag älskar Piteå och vill komma tillbaka hit om och om igen.
Förutsättning
för nya vänner
Det finns en del likheter mellan Piteå och Quincy, Illinois, där Jennifer Nobis växte upp. Bland annat antalet invånare. Men det finns också skillnader som hon ibland saknar.
- Jag saknar att kunna besöka olika typer av restauranger och träffa olika typer av personer. I Amerika är det betydligt fler kulturer, en kväll kan du besöka en blues/jazz-kväll och nästa kan du gå på en spansk/mexikansk kväll, säger hon.
Kulturer är dock inget som saknas i laget. Australien, Amerika, Island, Nigeria, variationen på spelarnas hemländer är stor.
- Det är superkul, vi lär oss mycket av varandra och det är roligt med så många olika personligheter, säger Jennifer Nobis och ler.
Utåtriktad
och högljudd
Hon sitter på en bänk bredvid konstgräsplanen och hejar glatt på tränare som går förbi. Leendet är aldrig långt bort. Jennifer Nobis beskriver sig själv som utåtriktad, positiv och högljudd.
- Du måste vara utåtriktad som person för att kunna flytta till ett annat land där du inte känner någon.
Numera är de flesta av hennes vänner svenskar och charmen med nya ställen har sakta bleknat.
- Det är tufft att flytta omkring och möta nya människor varje år, jag älskade det först men nu när jag är äldre så är det frustrerande. Det är nog därför som jag fortsätter komma tillbaka till Piteå, jag har hittat en grupp med vänner utanför fotbollen och det får mig att känna mig hemma.
En framtid
som är oviss
- Ibland känns det som att "det här kommer att bli mitt sista år", sedan kommer jag igenom det och tänker "jag kan göra ett till", säger Jennifer Nobis som fyllde 28 år i mars.
Fotbollen kommer inte vara för evigt. Pensionsåldern för en fotbollsspelare kommer tidigt och Jennifer Nobis tar år för år. Framtiden handlar om att upptäcka vem hon är utanför sporten.
- Det är lite sorgligt, men nu måste jag hitta något som jag är lika passionerad för som jag är för fotbollen. Det kommer nog att bli en lätt övergång, men fram tills jag hittar det så kommer det att vara riktigt tufft. Man vet inte hur man ska definiera sig själv.
Jennifer Nobis tänker fortsätta spela så länge kroppen orkar. När den inte gör det längre kommer hon att gå vidare, kanske studera till tandhygienist, kanske flytta till Göteborg. B-planer finns redo.
- När jag måste sluta med fotboll så kommer det vara okej. Jag har fått leva min dröm.