Till det rinner rinner över.
Eller sista droppen.
När alla vanliga vägar är slut, tills jag använt sista orken.
Delade är känslorna för denna stad. Den som för många bara besöks tillfälligt, där trafiksituationen och folkmängden bara behöver upplevas stundtals.
Inte varje dag. Inte vardag.
Fram och tillbaka.
Låter det vara ett tag nu.
Tar upp den där röda tråden jag släppte för två år sedan. Den har fått fladdra ovisst där många vindar blåst. Skador och ovisshet, förtvivlan, stress, rehab och glädje.
Tävling är ett ord som förut var lika vanligt som kaffe.
Tänkte jämna ut den balansen igen, med början i USA.
Vaknade upp, när solen lyser genom hela lägenheten en liten stund. Kaffe plus kokosfett.
Fick springa en hel timme. Jag log.
Hade tappat hoppet.
Hade verkligen tappat det helt stundtals.
Det mest avskalade jag vet, det bästa, det som fyller mig och allt jag är och gör med större mening. Stunderna jag vuxit, gjort comeback och utvecklats som människa. Det är många av dem där. I det fack i livet som kallas löpning.
Ett annat är märkligt nog simning i öppet vatten. Där inget stör. Varken intryck eller musik som ska behandlas. Bara koncentration på en sak.
Det är något vi gör alldeles för sällan, koncentrerar oss på en sak. Släpper allt annat. Allmänt.
Inte fredagsmys, inte socker.
Bara göra något som ligger i vår natur, ensam. Med motstånd. Kravlöst och mot sig själv.
I en värld där alltför många huvuden är överstimulerade och kroppar det motsatta.
Sömnen lidande, sjukdomar till följd.
Det finns inget bättre än att somna efter en stor träningsdag. Vakna upp och inte ha det där konstanta påslaget med andra saker att hantera. Allt som stavas mejl, sms och telefonsamtal, folk att hinna träffa, psykiska krav, orka vara glad, orka vara du. Det fyller ändå större delen av våra liv, ibland måste man släppa vissa saker för att klara av dem bättre.
Träningen håller balansen.
Det kommer den alltid göra.