Jag har aldrig stört mina grannar nattetid med någon stökig skiva. Men har säkert väckt en och annan när jag satt mig på den konstant blåvita Monarken som avger ett öronbedövande surr.
Nerdränkt i svett. Tänkandes. Stirrandes.
På en fin lampa.
In i en vägg, i vilken jag bildligt talat oftast tycks köra in i. Med hopp tillika vetskap om att det ska ge seger och framgång. Musik som håller mig på plats. Watt är det enda som räknas. Laktatkurvan ska högerförskjutas.
Våren utanför som sakta greppar tag om en vinter som aldrig blev av. Men ändå inte passerade obemärkt.
Jävla is.
Tankarna går i vågor av konflikter. Om varför vissa saker sker. Andra inte och vissa halvt.
De halva är tyngst.
Men nu hänger de där bredvid mig, de cyklar som tagit år och overkligt mycket slit att införskaffa. De finns där. Möjligheterna alltså. Hela.
Våren ja. Den vi uppskattar och vill ska inge oss någon typ av d-vitamin chock. Vare sig det är på kanten av en tunnelbanestation, eller forna dagars snödrivor med pinnbröd på Piteåälven.
I morgon dröjer ibland. Det är bäst att det fortsätter så.
Då hinner autopiloten slås av, det riktiga jag kommer ikapp och förståelsen om var och hur blir klarare. Alltid klarare, aldrig dimmigare.
Det kallas i folkmun vilodag.
Mitt i stirrandet slår jag på tv:n. Klockan är 05.12 och mitt pass tycks oviktigt när de pratar om Ukraina och en möjlig invasion.
Stirrandes, tänkandes och trampandes mot våren, sommaren och stora dagar.
Det blir bäst så.