Jag kan träna och stänga av yttre faktorer. Underkasta stora mängder nedbrytande träning och fokusera hårt.
Jag får vara glad att jag är född med den egenskapen, den är till fördel för min idrott. Ärftlig eller egenutvecklad.
Men lika mycket som den är en avgörande faktor för att jag faktiskt skulle nå så långt som jag gjort och fortfarande gör, lika mycket gör den att jag glömmer bort att andas ibland. Titta, uppskatta, känna, vara.
Vila.
Påminner mig själv.
Min bubbla. Det är en progressivt utvecklande sådan, inte alla gånger hundra procent social. Elitidrott kommer aldrig att vara det.
Men den är min, den jag valt och blåst upp.
Vill fortfarande fortsätta på min väg, känner fortfarande glädje. Vad det nu innebär. Vägen ja, den som nu börjar vara väldigt röjd.
Äntligen.
Om jag vetat vad som skulle krävas av mig för att få detta att fungera hade jag inte trott det. Aldrig.
Resan har varit lång men jag har landat i det jag vill vara.
Vart jag vill vara.
Vin gör alltid saker bättre, för mig.
Satt med vänner, pratade om kompetens och om personligheter.
Borde verkligen bli tränare sen, på hög nivå.
Det skulle passa mig.
På allvar.
Tar ett steg per år, mot mig själv. Mot David i framtid. Låter saker ta tid. Den tanken stimulerar väldigt sena resor till och från simhallen. Där min extrafamilj finns, stöttar och skrattar.
De luktar lika mycket klor som mig. Fick mig att utvecklas i det jag lagt min själ på sista två åren.
I höst lossnade allt.
Hösten tar sin lilla tid ibland. Därför lämnar jag den i år. Tvärt och länge. Har frusit alltför länge nu, ska inte vara kall nåt mer. Bara en stund, på en plats jag inte varit på allt för många år. Där älven rinner och morgonen gryr, varje dag. Där frosten och snön mest troligt lagt sig. Kaffe och stekt fläsk.
Där ingen funderar på SL-kort eller surdegsbröd, inte heller på att hinna allt och gärna lite till.
Jaga, ett intresse jag länge haft. Men inte kunnat bejaka förrän nu.
Byts tvärt mot plats i hopp om framtida jobb. Varmare breddgrader med oändliga möjligheter. Alltid gillat öar.
Nu ska jag vara på en i fyra veckor. Tid för inget, tid för allt.
Stockholm börjar klarna, och blekna.
Svag höstsol, värd att titta på.
Innan vi sakta vaggas in i det mörker som ramar in vårt avlånga land. Där missnöjespartier får för stor uppmärksamhet och obehagligt många röster.
Mot en höst som förhoppningsvis visar ljusa glimtar i form av stunder för att vara, och komma överens med människor, som alla har lika värde.