"Är TJ på g nu?" brölar tonårsgrabbarna bredvid mig när uppvärmningsmusiken drar igång strax innan walesaren går på scenen. Det är festivalens stora dragplåster och en utländsk bokning därtill. Intresset är stort även bland dem som inte har någon nära relation till Tom Jones.
När han så kommer, i grå kostym och en svart polotröja, är det lika delar en stor röst och en levande del av musikhistorien som står där. Han börjar där han befinner sig i dag, med "Ain’t no heaven" från förra årets skiva "Praise and blame". Han nyväckta intresse för blues och gospel går inte att ta miste på. Den arenarockiga baskaggen värmer skönt i bröstet till den i övrigt avskalade och rockigt predikande blues som hans nya låtar bjuder på. Det låter åldrat mäktigt i all sin enkelhet.
Fast konserten har två delar. Den första, där Tom Jones spelar det han själv vill just nu (känns det som). Där ryms Elvis Presleys favoritgospel som de både brukade jamma till på Elvis hotellrum efter sina shower i Las Vegas när det begav sig. Men också Tom Jones första inspelning på Decca records från 1964, "Chills and fever". Det är fortfarande ett väldigt typiskt Tom Jones-sound över det mesta, men utan den där Vegas-glammiga sidan. Jag kan visserligen sakna flera låtar från senaste skivan, men efter en dryg halvtimme drar hitskavalkaden igång.
Det börjar med den rätt banala men omåttligt populära "Sexbomb" och fortsätter genom både "I wanna go home" och "Green green grass of home" som vi får lära oss är en Jerry Lee Lewis-cover som han hittade på en countryskiva under sitt första besök i New York.
Visst låter det gubbsjukt självsäkert ibland, särskilt i "Leave your hat on", men det förlåts av stunder som den mäktiga allsången under den dramatiska superhiten "Delilah". De akustiska gitarrerna känns mer Kalifornien än Wales och med flamencoklappar och ett riktigt driv låter det ibland väldigt likt någon Eagles-låt.
Nyss fyllda 71 år har Tom Jones fortfarande en fantastisk röst. Frågan är om den inte är bredare nu än någonsin tidigare. Han går från mullrande domedagsgospel via skrikande falsetter till bredaste 60-talsshowrock på en och en halv timme. Ljudet är också perfekt, det bästa jag hört under hela festivalsommaren. Det är den där rösten som gör det värt det, den som gör att man står trollbunden och fastnaglad vid en artist som i alla fall jag inte trodde att jag skulle se av andra anledningar än just grejen att ha gjort det. Mäktigt.