Jag såg Håkan Hellström på Slottsskogsvallen i Göteborg den 4 juni. En fin försommarkväll som toppades med en duett med Tomas von Brömssen, men också något som ger mig något att jämföra med inför göteborgarens spelning på Luleåkalaset. Håkan gör tyvärr ingen av sina bättre konserter den här gången, ändå är det på inga sätt en dålig spelning. Det är så där perplext som det bara kan vara med "Gödkalven från Tynnered", som ständiga följeslagaren "Hurricane" Gilbert presenterar honom som.
Man kan tycka mycket om Håkan Hellström. En sak som träder fram mer och mer hos honom är rädslan för att allt alldeles snart ska vara över. Det blir en lite skrattretande brist på självinsikt när han sjunger "Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström/ Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge" inför tusentals jublande människor i "River en vacker dröm". Samtidigt, är det vad som skapar detta popfenomen, så hoppas jag att Håkan aldrig tar framgången för given.
Det börjar i ett galet tempo med "Tro och tvivel" och "Ramlar", men den där lamslående euforin som brukar spridas med en radie på någon kilometer från scenen vill inte riktigt infinna sig. Publiken i stort bjuder inte upp på den stämning som brukar lyfta Håkans spelningar till den där nivån som man aldrig glömmer.
Jag saknar monologerna om kärleken och ungdomen. När han pratar med publiken blir det snarare travesti på sig själv då han spelar buskisfull för att kunna slutföra sista refrängen till "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" som i övrigt är en av kvällens höjdpunkter med sitt energiska pianokomp.
Jag har heller aldrig förstått dem som klagar på Håkan Hellströms sång, en man med den känslan kan sjunga hur falskt han vill. Nu märker jag däremot att han, säkert i en vilja att ge musiken ett något annorlunda sound live, sjunger på ett kvävt och stackatoaktigt sätt. Det känns mer försökt än lyckat.
Till slut är det ändå en fin konsert med svenskspråkig pops största. Det är en nästan obeskrivlig känsla när Håkan går rakt in i kroppen. Det gör han definitivt i låtar som ödesmättade och mäktigt intensiva "Shelley" och dramatiskt känsloladdade "Gårdakvarnar och skit". Det tåls även att lyfta fram Augustifamiljen, detta fantastiska band herr Hellström har vid sin sida. Utan dem hade det heller inte varit samma sak. Ett strålande exempel är den förtrollande vackra gitarren i "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" signerad Simon Ljungman.
Det här får ändå bli en parentes. Håkan kan bättre och kommer få chanser att visa det. Däri ligger inga tvivel.