Vart tog julstämningen vägen?
Premiär: "Julglan 2006"Medverkande: Charlotte Perelli, Christer Sjögren, Di Leva, Brolle Jr, Nordman, Markoolio, Pontare med flera.Plats: Arcushallen, LuleåPublik: Cirka 4 500E Julshow
Det var Brolle Jr som drog hem mest jubel när "Julgalan 06" hade premiär i Luleå i lördags kväll.
Julstämningen, då?
Den försvann på en Finlandsfärja som tappade kursen fullständigt.
So this is christmas? sjunger Di Leva, Gävles egen Jesus, i en av de sista låtarna under gårdagens gigantiska firmafest i Arcushallen, Luleå.
Jag förstår honom.
För Julgalan 2006 handlar minst av allt om - julen.
På en mer surrealistisk nivå, däremot, är det stundtals stor underhållning.
Bara att ordna julfest redan i november, femtielva dagar till Dopparedagen och med regntung himmel ovanför Arcushallen, är tillräckligt skruvat i sig. När dessutom 90-95 procent av de dryga 4 500 i publiken är inbjudna genom sina företag och där främst för att festa tillsammans med arbetskamraterna, blir det ännu knepigare att fatta vad det hela har med vinterns stora högtid att göra.
Förklaringen stavas förstås pengar.
Mammon är den ende Jesus i sammanhanget och konceptet Julgalan har, sedan starten 1999, etablerat sig som en av landets mest lukrativa julshower.
Med biljettpriser uppemot 1 500 kr/kuvertet är det heller inte svårt se hur arrrangörerna, Svensk Nöjesutveckling, skrattar hela vägen till banken.
Just därför borde man också kunna kräva en mer genomtänkt, smart och värmande julshow.
I stället dukar de upp en söndernött låtkavalkad - ett musikaliskt julbord bestående av gammal skåpmat, uppblandad med mer oetablerade akter (Sonja? September?) och kryddad med lättklädda danstjejer, diverse eld, bomber och bensprattel.
Premiärkvällen i Arcushallen börjar redan vid 18-snåret, med underhållning av bland andra Lars Vegas Trio, samtidigt som de flesta väntar lääänge på den Stora Showen.
Och det blir en märklig tillställning, även om folk tycks ha kul mellan vin- och glöggklunkarna.
De publikdragande artisterna sköter sig bra. Charlotte Perelli skapar 80-talsnostalgi i What a feeling och gör en fin version av River Deep, Mountain high, medan Christer Sjögren lever ut sina våta Elvisdrömmar i nummer som Suspicious minds.
Kvällens publikfavorit är tveklöst Inbyns hjälte Brolle Jr, som möts av stort jubel och besjunger Luleå i Heartbreak City.
Och att se Nordman gunga igång Vandraren, Markoolio leka Lasse Berghagen i allsångsvänliga Blå kavaj och Di Leva sjungandes The winner takes it all innebär, om inte annat, bisarr komik.
För att inte tala om Motown-medleyt, då Pontare, Nordman, Brolle Jr och den där nye smörbyttan i Barbados leker Four Tops och andra klassiska soulband.
Där, kära läsare, har ni ett stycke oförglömlig, oavsiktlig humor i den svenska nöjeshistorien.
Ändå saknas den (jul-)röda tråden. Showen skulle ha blivit så mycket bättre om en komiker/konferencier fixade fyndiga övergångar mellan låtarna och själva jultemat begränsas till ett kortare potpurri, innan allting återgår till den lättköpta Finlandsfärjeshowen på nytt.
Hur kärleksprofeten Di Leva kan ställa upp på det kommersiella jippot är en gåta.
Vi hade kunnat få se honom som Jesus i krubban, vadsomhelst, men Di Leva gör bara Vem ska jag tro på och försvinner sedan ur showen, innan han slutligen dyker upp igen i en Abba-låt och sen inleder allsången med klassikern Happy Xmas.
So this is christmas?
Om Mammon får bestämma, kanske.
Så jobbar vi med nyheter