"Jag har en enorm drivkraft"

Anette Winblad kommer in med andan i halsen till fiket i Luleå. 18-årige sonen ligger sjuk hemma och missar därför dagens mönstring i Boden.

"Tänk att jag faktiskt har en son som vill göra lumpen" det är något helt nytt i vår familj. Nu har jag suttit i telefon med Pliktverket på förmiddagen och försökt få en ny tid åt honom, hoppas det löser sig...."

Du verkar vara en engagerad mamma?

- Ja, jag är nog en väldigt "mammig" mamma, två av mina barn är ju vuxna och utflugna nu, men jag ringer dem ändå minst en gång om dagen för att höra hur dom har det. Allra bäst sover jag när alla barnen är hemma i Luleå.

Berätta lite om din egen uppväxt?

- Jag är född och uppvuxen i byn Lassbyn som egentligen hör till Bodens kommun, men närmaste samhälle är Råneå. Fram tills dess att jag var åtta år så bodde jag där hos min mormor och morfar. Sedan flyttade jag hem till mamma i Piteå.

Hur var det?

- Det var rätt tufft! Vi flyttade runt mycket, så jag har nog gått i kommunens alla högstadieskolor. Det där med att "börja i en ny klass" det vet jag allt om ... men jag har många bra och fina minnen från Piteå också, många roliga minnen från Gläntan. Men redan som 16-åring lämnade jag Norrbotten och flyttade ner till Stockholm.

Jag har läst någonstans att du haft många olika jobb?

- Nja, jag har främst jobbat inom vården och som undersköterska nere i Stockholm, men även som städerska. Att jobba som städerska är egentligen ett ganska tacksamt jobb "Åh, vad fint det blev" säger folk ofta när man är klar. Det blir jag lika glad för som om någon säger att "Vilken bra film du gjort".

När väckes intresset för fotograferande och film?

- Jag fotograferade mycket som liten, minns att mamma fick tillbaka på skatten en gång och då fick jag en Minolta med objektiv. Mamma jobbade på Furunäsets mentalsjukhus och en av hennes patienter var en erkänd fotograf och hade inrett sitt rum som ett mörkrum. Som tio-elvaåring är man väldigt mottaglig och det var han som väckte mitt intresse, det är jag väldigt tacksam för i dag!

När insåg du att det var regissör du ville bli?

- Jag skulle ju egentligen bli fotograf och sökte till Kalix Folkhögskola, men alla i klassen var så mycket duktigare än mig. Det blev så att jag tog "regissörs rollen" istället, året därpå sökte man en inriktning, jag kom inte in på foto, men på manus/regi. Men i dag spelar det ingen roll, jag har ju även filmat mina egna dokumentärer.

Du verkar ha en enorm drivkraft, var ifrån kommer den?

- Jag tror att man kan använda sin bakgrund som en språngbräda, att vända det som man varit med om till någonting positivt. Det har jag gjort, sedan är jag en "Ja-sägare", enormt nyfiken av mig och modig. Jag är aldrig rädd för att göra bort mig, eller för att misslyckas. Sedan har jag väldigt, väldigt mycket energi...

Men du tackar ofta nej till interjuver?

- Ja, (skratt) jag har bland annat fått skäll för att jag inte velat sitta i morgonsoffan på TV4, och då blir ju distributörer och sådana personer arga eftersom dom vill att man ska göra reklam för filmer man regisserat. Men jag har svårt att prata om mig själv, när du ringde och frågade så kändes det okej eftersom du gick på Kalix Folkhögskola samtidigt som mig, det kändes tryggt ...

Du gillar inte att bli fotograferad heller?

- Nej, precis. Men det är så här "Jag blir verkligen inte bra på bild" så är det. Jag minns när jag var liten och mina bröder sprang omkring med sådana här leksaksbössor. Precis så känns det när jag blir fotograferad som att någon "siktar med ett vapen på mig" (skratt). Kanske kan det vara en rädsla för att inte ha kontroll ....

Hur ser du på din roll som kvinnlig regissör i en mansdominerad bransch?

- Jag ser aldrig på mig själv på det sättet, jag regisserar ju inte med könet utan med hjärnan. Jag tycker inte att jag haft varken fördelar eller nackdelar av att vara kvinna - eller att jag inte blivit tagen på allvar till exempel. För mig, personligen, har det inte spelat någon roll. När jag regisserade "Att göra en pudel" nere i Stockholm så jobbade jag i rosa gummistövlar och kjol, det gick jättebra det också.

Hur får du ihop familjeliv och yrkesliv?

- Jag fick ju mina barn tidigt i livet, var fyrabarnsmamma redan när jag var 27, då vi flyttade tillbaka till Norrbotten. Att till exempel åka till Thailand och filma fem veckor, det hade jag aldrig velat gör med småbarn hemma. Sedan har jag behållit samma man som jag träffade som 16-åring, det underlättar så mycket i vardagen att vara två. Ensamstående föräldrar, det är dagens hjältar.

Vad gör du om tio år?

- Det beror på vad jag har hunnit med innan dess....ett drömprojekt, det är att få göra en dokumentär om Wanny Woldstad, den första kvinnliga isbjörnjägaren på Svalbard - så har jag inte gjort den om tio år så börjar jag då. Mina barn är förstås utspridda allihopa vid det laget, men jag kan ju inte flytta efter dem alla fyra - då får vi samlas här i Luleå istället.

&quot;Jag har en enorm drivkraft&quot;

INSPIRERAR. Regissören och filmaren Anette Winblad tackar ofta nej till intervjuer, men för PT gjorde hon ett undantag. I dagens Närbild berättar hon om uppväxten i Piteå, om att vara fyrbarnsmamma och varifrån hon hämtar sin enorma drivkraft.

"Jag har en enorm drivkraft"