När Ahmad Marei och hans fru Muna satt med bomber runt om sig och sin nyfödde son i famn hade kriget i Syrien pågått i ett år. Tre år senare konstaterade de att situationen blivit totalt ohållbar. De måste försöka ta sig ut ur landet.
– Vår son Abbed var så liten. Att fly med ett litet barn över Medelhavet i farliga gummibåtar och annat var helt omöjligt, berättar Ahmad Marei.
En av föräldrarna var tvungen bli kvar med sonen för att förhoppningsvis kunna komma efter den andre när den funnit mer trygghet. Hade Ahmad varit den som stannat hade han tvingats in i det militära, därför beslutade de att Muna skulle stanna med Abbed.
– Jag kommer aldrig glömma när jag lämnade huset i taxi och såg dem försvinna bakom mig. Det är var fruktansvärt. Att lämna sin familj och inte veta om man ses igen är så hemskt. Men det fanns inga alternativ. Vi var tvungna sikta framåt, tvungna ge Abbed en bättre framtid.
Just det perspektivet avgjorde.
– När man blir förälder får man mer ansvar. Man vill det bästa för sina barn. Du tänker mer på framtiden. Människor utan barn kanske inte känner samma ansvar.
Men att fly var bara första steget, nästa var att ta sig fram i det nya landet. Ahmad pluggade svenska stenhårt och fick genom sina kunskaper från hemlandet jobb inom databranschen. Men det tog tre år innan han, Muna och Abbed kunde återförenas.
– Vi hade kontakt allt vi kunde alla år vi var från varann, men det är något helt annat att se någon på skärm än han den i famnen.
Hemma i Syrien firas Mors dag stort, lite som en födelsedag för alla mammor med paket och allt.
– Men någon dag för pappor har vi inte, och det känns inte så viktigt. Men Abbed har ju koll på det där nu när han går i skolan och hör om olika firanden. Så han brukar fira mig, säger Ahmad och ler mot sin förstfödde.
Sedan Muna och Abbed kom till Sverige har familjen utökats med en liten Jakob som nu är 1,5 år. När intervjun görs är Jakob sjuk och hemma med Muna, men Ahmad och Abbed dyker upp för foto en kväll på Hertsön där de nu bor.
– För två månader sedan fick vi permanent uppehållstillstånd, så nu känns det som om livet här i Sverige kan börja på riktigt. Vi kan äntligen andas ut och börja planera var vi kan köpa hus eller lägenhet och hur vi vill forma livet tillsammans. Det känns fantastiskt.