5 maj 2013. En 23-årig man från Luleå var försvunnen sedan tre veckor tillbaka och Marie-Louise Lindh hade dragit ihop till en skallgång efter den unge mannen. 394 personer kom för att delta på Missing people Norrbottens första sökaktion – ett mycket större gensvar än vad Lindh hade kunnat hoppas på.
– Känslan när alla stod uppradade längs vägen i sina gula västar, det var helt otroligt. Jag fick gåshud, det var nära till tårarna. Det var något helt enormt över människosynen som visades där. Jag fick en insikt om att det finns så många andra som känner samma sak som jag känner, att de vill göra något för att hjälpa till.
Oavsett utfall
Efter en halvtimme återfanns den unge mannens kropp i terrängen i närheten av hans bostad, och de anhöriga kunde underrättas om vad som hade hänt. Oavsett utfall är det viktigt att få klarhet, tycker Lindh.
– Det är för de anhörigas skull viktigt att förstå hur det kan kännas när någon man älskar är borta och man aldrig får reda på varför. Vi måste hitta personen, för deras skull. Det är också en moralisk fråga kring det, att ingen ska behöva bli kvarglömd i terrängen.
Styckmordet i Boden
48 timmar efter sökinsatsen i Luleå, kom larmet om en ung kvinna som försvunnit i Boden och Missing people kom återigen att kontaktas för skallgångssök. Kvinnan var Vatchareeya Bangsuan och det var Lindh som ledde gruppen som fann hennes kvarlevor, vilket blev första bevisningen i det uppmärksammade styckmordsfallet.
– Det var otroligt jobbigt. Och det blev en så långdragen process med rättegången och allt runt omkring. Boden gav mig olustkänslor under en lång tid efteråt.
Dragits åt polisyrket
I dag är Boden Lindhs arbetsplats, där hon arbetar som PKC-operatör och tar emot anmälningssamtal från allmänheten på polisens kontaktcenter. Till hösten funderar hon på att studera kriminologi. Tidigare har hon pluggat bland annat juridik, förhandling och arbetsrätt. Vad framtiden ska bringa är oklart, men Marie-Louise förklarar att ett jobb där hon gör nytta och kan hjälpa andra är det som är viktigt.
– Jag har alltid dragits åt det hållet, ville bli polis väldigt tidigt och gillar lagar och paragrafer. Jag började plugga himla sent, i 35-årsåldern. Det blev aldrig så att jag pluggade till polis, det var så mycket annat som hände i livet.
En bred grund
Född i Stockholm, flyttade hon med föräldrarna till Gammelstad utanför Luleå i sju års ålder. Som 20-åring flyttade hon ner till Stockholm igen och sedan till USA där hon bodde i två år. Arbeten som servitris, dagisfröken, barnflicka, mattant, butiksbiträde på klädaffär, florist, annonssäljare på nöjestidning och som facklig förhandlare på Forex i tio år har gett henne en bred grund att stå på och många erfarenheter. Men Marie-Louise Lindh hade gärna gjort ännu mer.
– Ja, vad mer har jag gjort egentligen? När man var ung så, man höll på... Jag var villrådig och tog livet som det var, helt enkelt. Det är först i dag som jag har hittat rätt och trivs med det jag gör, tidigare så sökte man alltid efter något.
Hittat balansen
Den där hungern efter variation, upplevelser och händelser har funnits genom hela livet, men Lindh förklarar att hon har lärt sig att hitta balans i livet med åren. En balans som krävs i ett liv som mor till tre barn, med heltidsjobb och med det stundtals väldigt intensiva arbetet med Missing people. Allt stöd som maken Mattias och de tre barnen ger henne är en avgörande faktor för att det ska funka, förklarar hon.
– Jag har höga krav på mig själv och vill vara en god förebild, hjälpa andra tills det brister. Det krävs att man har en backup hemma. Familjen är engagerad och stöttande när det kommer till Missing people, barnen säger 'mamma, du får inte sluta, för jag ska också vara med snart!'.
Har du alltid varit typen som hjälper äldre över vägen?
– Jag har alltid varit en sådan som petat i saker och ting. Har jag sett ett slagsmål så har jag gått emellan och försökt stoppa det, även om det ibland har varit dumdristigt. Och angående att hjälpa äldre över vägen, det gjorde jag faktiskt senast i förra veckan!
,