I går föreläste hon om sitt arbete och sina erfarenheter vid den stora trygghetskonferensen i Luleå, anordnad av polisen, länsstyrelsen, landstinget och kommunerna. Hon inledde sitt anförande med att konstatera att "ja, hon arbetar med svårt sjuka människor som i vissa fall begått fruktansvärda våldsbrott" och "nej, hon är inte rädd i sitt arbete".
Frida Söderberg menar att det i mångt och mycket handlar om människosyn, hur man bemöter människor. Under föredraget gav hon flera exempel på detta.
Söderberg är auktoriserad socionom. Efter utbildningen hann hon bland annat jobba ett år inom kriminalvården i Malmö, vid en fängelseavdelning för intagna med personlighetsstörning, innan hon kände att hon ville hem till Piteå igen. Och när tjänsten vid rättspsykiatrin i Öjebyn dök upp tvekade hon aldrig. Hon har nu hunnit arbeta där i sju år - och ångrar sig inte.
Hon ogillar begrepp som "att arbeta med mördare" och vill inte sätta såna titlar på folk hon möter. Det skulle ju vara som att säga att man arbetar tillsammans med en fortkörare eller en pennsnattare. Patienterna hon möter är människor i behov av hjälp, människor som ofta är förkrossade av det de gjort och rädda för framtiden.
Taggig yta
Hon berättar att hon under "fängelsetiden" kom att sitta i ett samtal med tre av landets absolut farligaste män; stora, grova män med ett digert brottsregister som ganska snart konstaterade att hennes lår var som deras underarmar, att de verkligen skulle kunna skada henne om de ville, och undrade om hon inte var rädd. Hon berättade då händelsen med igelkotten, som hon bar hem till mamma men nekades att behålla. Det var bara att bära tillbaka den igen.
- Då lärde jag mig att igelkottar inte bara är taggiga att bära, utan också att de har en silkeslen mage de måste skydda, och många människor är så - reser taggarna till försvar när någon kommer nära, men är egentligen mjuka.
På det svarade en av männen, samtidigt som han drog upp tröjan och strök sig över magen; "Ja, litet fjunig är man nog i alla fall ..."
Rätt att slippa
Frida Söderberg konstaterar dock att säkerhetstänket är väl utvecklat och mycket viktigt. Förutom larm och övervakningskameror, gäller också saker som att aldrig bära scarf eller grova halsband och att tänka på hur man uppträder. Patienterna har till exempel lätt för att misstolka. Att säga "go’morron" utan att le, kan få reaktionen "Vad nu då? Var har jag gjort dig?!"
Söderberg har mycket med anhöriga att göra också, vilket lett till att hon skrivit två böcker om hur det är att vara barn till en person på rättspsyk. Hon konstaterar att barnen har rätt till sin psykiskt sjuka förälder - men också rätt att slippa.