”Vad står O:et för?” är den första fråga som nye landshövdingen Björn O. Nilsson får på presskonferensen i länsstyrelsens lokaler. Svaret är ”Olof”, och initialen lades till helt enkelt för att det fanns flera andra personer inom näringslivet med samma för- och efternamn.
Han har en bakgrund inom biokemi, disputerade vid KTH 1986, och vägen har kantats av forskning och akademiska meriter, patenterade innovationer, samt vd- och styrelseuppdrag inom framstående bolag.
– Innovation och frågor kring hur kunskap kan komma till nytta är saker som intresserar mig. Och Norrbotten är väldigt duktigt på det. Det finns många innovativa miljöer här – som LTU till exempel – och mycket entreprenörskap, säger Nilsson.
Hur ser du på det faktum att Region Norrbotten tagit över tillväxtuppdraget från länsstyrelsen då?
– Ja, jag ser det inte som ett hinder. Som landshövding så har man ju uppdraget att representera hela länet gentemot regeringen ändå.
När han börjar tala om en annan framtidsfråga – attraktionskraft – så lyser Nilsson ivrigt upp.
– Jag är ju jätteförtjust i Norrbotten faktiskt. När min son och hans flickvän skull sitta ting – de studerar båda juridik – så sneglade de på Göteborg. Men jag sa att de tittade i helt fel väderstreck och så valde de ju Luleå istället och tyckte det var helt fantastiskt. De längtar redan tillbaka. Och jag vet inte – det är en speciell stämning i Norrbotten med människorna här, och naturen, säger Nilsson och fortsätter.
– Jag börjar redan identifiera mig som norrbottning. I går pratade jag i stolta ordalag över SM-guldet i basket trots att jag inte ens sett laget på riktigt ännu, säger han och skrattar förläget.
Nilsson har ett förflutet som medeldistanslöpare och sitter just nu som ordförande i Svenska friidrottsförbundet – det enda styrelseuppdraget han kommer att behålla när han tillträder som landshövding den 1 juni.
– Idrott är en del av attraktionskraften i Norrbotten förstås. Och kulturen – där har ju länet ett väldigt gott rykte. Min fru målar akvarell och vi har varit och tittat på några jättefina utställningar här i Luleå.
För ja – han har varit i Norrbotten många gånger förut. Precis som han rest över i princip hela världen.
– Ja, jag har rest ohyggligt mycket. Och här i Norrbotten är ju infrastrukturen en viktig fråga. Bor man bara hyfsat nära en flygplats så kan man åka och se teater i London över helgen om man vill – man kan med lätthet ha en relation till övriga världen om det finns goda förbindelser. Infrastruktur är ju också en digital fråga, är man uppkopplad kan man bosätta sig i princip var man vill och ändå jobba. En ödesfråga för Norrbotten i framtiden om man så vill.
Hur ser du på förhållandet mellan glesbygd och stad i Norrbotten?
– Länet är ju ett Sverige i miniatyr och frågan är spännande, men inte desto mindre svår att hantera. Ingen, allra minst jag, vill att det ska sättas upp en skylt med texten ”stängt” i glesbygden. Det ska vara möjligt att bosätta sig där om man vill och som sagt – där är infrastrukturen viktig. Samtidigt behöver vi städer som vitala noder. Så jag tänker att en bra balans är bäst. Ett mantra jag har är att man ska lära sig av de goda exemplen, utan att för den skull trivialisera problemen. Men lära av de som lyckats och försöka identifiera varför de lyckats. Och ett annat mantra är att man måste se nya möjligheter så snart som möjligt – det lönar sig inte att vara efterklok.
Apropå balans – en av de svåraste frågorna för länsstyrelsen i Norrbotten är kanske att balansera näringar som till exempel gruvdrift med andra som turism och rennäring. Hur tänker du kring den frågan?
– Jag ska inte uttala mig eftersom jag är för dåligt insatt i frågan. Men jag ska verkligen sätta mig in i det och inte bara härifrån utan jag ska ut och se med egna ögon. Det skulle vara befängt av mig att tänka att jag kan lösa knutfrågor som man brottats med länge, men kanske kan jag med min bakgrund bidra med något nytt perspektiv.