Historien om hittebarnet Lill-Klas fick stort medialt intresse. Både när han hittades sommaren 1972 i ett rivningshus i Piteå och sedan när mamman trädde fram i PT.
Det massmediala intresset gjorde att Lill-Klas läste om sig själv i tidningen.
– Oj, det trodde jag aldrig, tänkte jag när jag läste om mig själv. Men det var bra, annars hade vi aldrig träffats, säger han tacksam över att gåtan fick sin lösning.
Hittebarn
Lill-Klas har vetat att han var adopterad sedan han var liten. Föräldrarna har under årens lopp klippt ut och sparat allt som skrivits i tidningarna.
– Jag visste att jag var ett hittebarn, säger han.
När han läste i tidningen om mammans önskan att få träffa honom hörde han av sig till PT. Han ordnade en ny mejladress där han var anonym och skrev "hej, det är jag som är Lill-Klas". För att styrka sin identitet skickade han med adoptionshandlingarna. På det sättet ordnades kontakten med hans biologiska familj.
Hör till familjen
Så började ett brevskrivande, trevande och försiktigt i början. Alla helt anonyma, men sen blev det telefonsamtal med en av döttrarna och till slut kunde äntligen mor och son mötas. Då hade det gått drygt 40 år sedan han övergavs i en trappuppgång.
– Det är ingen tvekan om att han hör till familjen, han är lik på en av mina bröder, säger dottern som inte längre är yngst i familjen och den som haft kontakt med Lill-Klas.
Kramar
Den ovanliga situationen har påverkat hela familjen. När mamman släppte bomben, för bara några veckor sedan, kom det som en chock och barnen hade först svårt att tro på mammans historia. Det blev en tid av skam, frågor, ilska och nyfikenhet över vem deras nya bror är.
Mamman led och ville inget hellre än att träffa sin son, en son som det inte gått en dag utan att hon tänkt på honom.
Så kom dagen när de möttes.
– Det är det roligaste och bästa som hänt mig. All nervositet släppte när jag fick krama honom, säger mamman per telefon.
Prata mer
Hon är lycklig, skrattar och rösten är tacksam.
– Jag sov så gott på natten, min önskan gick i uppfyllelse.
Mötet skedde hos dottern. Dit kom även en av bröderna. Lill-Klas visade bilder från sin barndom, alla pratade och surrade och planer gjordes upp för fortsatta träffar.
– Han såg ut som en liten Emil när han var liten, och så lik en av sina bröder. Jag såg att han var nöjd över att träffa sina bröder, säger mamman.
Än finns det mycket som mamman vill prata med Lill-Klas om. Träffen i sig var nog omvälvande och det surrades för mycket för att det skulle bli tid att prata i lugn och ro.
–Nog blir det tillfälle att prata mer. Han ska ju komma och hälsa på mig också, säger hon lyckligt.
Lämnade bort
Precis som när vi träffades första gången kommer mamman in på att "hon var inte sig själv" när hon lämnade bort sin nyfödde son.
– Men jag jobbade dag och natt för att ta hand om mina andra barn.
Mannen lämnade henne och hon levde sedan dess själv med alla barn och slet för att klara försörjningen.
– Jag klev upp två på nätterna när de sov för att åka och städa, jag tänkte att de här barnen ska jag ha, inget ska ta dom ifrån mig.
Odramatiskt
Lill-Klas själv är också nöjd. Träffen var bra och odramatisk.
– Jag var inte nervös, vi var glada över att se varandra.
Han vill inte utelämna sig själv och sitt liv som han levt. Inte mer än att säga att han haft en bra uppväxt.
– Jag kunde inte ha haft bättre föräldrar än de jag hade.
Biologiska släkt
Så mycket tankar på vem hans biologiska föräldrar varit säger han att han inte haft. Lite grann under tonåren, men som vuxen inte alls.
– Jag tror det är tur att det här inte hände i tonåren då man är identitetssökande och mer osäker, nu har jag distans och båda fötterna på jorden, säger han.
I sin nya familj känner han sig välkommen och han ser fram emot att lära känna sin biologiska släkt.
– Jag har fått en storfamilj, men den familj som jag växt upp med är min riktiga. Den nya blir som en bonus.
Helt ovetande om varandra har han bott bara 300 meter från en av sina biologiska bröder. Att han hela tiden bott i samma stad som sin biologiska mamma utan att veta om detta känns märkligt.
– Men bra nu när vi ska träffas att vi är nära. Jag hade ju kunnat hamna vart som helst i Sverige.