Torsdagen var offrens, målsägandenas, dag. En efter en äntrade de vittnesbåset och fick sina redogörelser filmade, för att slippa upprepa dem en gång till om och då målet ska behandlas i nästa instans.
För oavsett utgången av kalkrättegången, kommer utslaget att överklagas, det är alla överens om.
Det var idel berörda och stundtals gråtande människor som lämnade sina vittnesmål. Även anhöriga, arbetskamrater och vänner snyftade när de hörde sina nära berätta.
Den starkaste berättelsen stod Gustav Seppelin Solli för.
Den då 19-årige unge mannen som överlevde katastrofen, men blev så svårt skadad att han i dag har svårt att leva ett fullödigt liv med livskvalitet. Han har mer än 50-procentig ärrbildning över hela kroppen, framför allt i ansikte, på rygg och händer, han har amputerat åtta fingrar, har kraftigt nedsatt syn och en nervskada i ett ben.
Han har tvingats lära sig att sitta, stå och gå från början igen. Som ett litet barn.
Seppelin Solli berättade att de alla backat undan för att invänta order om att fortsätta arbetet då explosionen kom.
Den brännande hettan var fruktansvärd. Det brände överallt på kroppen, det gick varken att se eller att andas och han kastade sig ner på golvet och kröp mot utgången. Han kröp så långt han orkade, sen la han sig ner för att dö.
– Tungan svullnade och brändes för varje andetag, till slut orkade jag inte mer, sa han i tinget.
Gustav Seppelin Solli använde inte silverdräkten eller visiret, det var för otympligt och svårt att över huvud taget kunna se igenom.
– Men hade jag haft silverdräkten på mig då smällen kom, hade jag varit död i dag. Då hade jag inte kunnat krypa alls.
Men arbetskamraterna hjälpte honom ut, tog honom ner till duscharna och höll fast honom när han vrålande av smärta försökte ta sig därifrån.
– Där, i duschen, ville jag bara dö.
Sen tuppade han av – och vaknade nästan två månader senare, vid juletid, på sjukhus i Uppsala. Sen har han fått lära sig att leva från början igen.
Andra arbetskamrater som skadades och vittnade på torsdagen berättade sina upplevelser av ”helvetet på jorden”, som en av dem uttryckte saken.
En annan berättade om mardrömmarna, ångesten och hur han tagit till flaskan för att döva smärtan.
Gemensamt för dem alla, var att de inte visste vad arbetet gick ut på då de kom dit, de kände inte till riskerna med det frätande kalket och den våldsamma reaktion de framkallade genom att spruta vatten på kalkklumpen, inte heller var det tal om särskilda skydd annat än de omtalade silverdräkterna, som de fick turas om att använda när de jobbade vid hålet.