Gammal är således- yngst
Konsert: Bill Wyman’s Rhythm KingsPlats: Kulturens hus, LuleåE konsert
Bill "The quiet one" Wyman, mannen som enligt egen utsago har betäckt sisådär 4 000 kvinnor genom åren, har hunnit fylla 71 år, lämnat de stora Stones-arenorna bakom sig och trivs numera ypperligt tillsammans med sina gamla musikpolarna i Rhythm Kings - ungefär samma gäng som gästade Hildursborg i Boden för två år.
Och det är inte ofta som Luleå föräras så många välmeriterade musiker på samma scen, däribland den fantastiske Georgie Fame bakom hammondorgeln, gitarristen Albert Lee och soullegenden Eddie Floyd.
Wyman, som är en hängiven hobbyarkeolog privat, har funnit sin mission i livet - att gräva fram musikhistoriens svängigaste låtar oavsett genre. Kvällens repertoar blir således en musikalisk resa genom årtiondena, genom USA, med New Orleans-jazz, Chicago-blues, stompig soul, jamaicansk (!) country, rockabilly och mer därtill.
Höjdpunkterna avlöser varandra, från Georgie Fames inledande tolkning av Ray Charles klassiska "I got a woman" via Louis Primas "Jump Jivin’ till diverse soulklassiker.
Här finns en nästan pedagogisk lust bland samtliga involverade att lära ut vad riktigt bra musik vill säga - ungefär som Robert Wells Rhapsody in rock, fast tusen gånger bättre.
Ene gitarristen Terry Taylor imponerar som bluessångare i Frank Walters "You’re too late", medan svarta sångerskan Beverley Skeete ingjuter mycket själ och kraft i Wilson Picketts "She’s looking good".
Ena stunden briljerar Albert Lee med solon av den högre skolan, för att i nästa sätta sig bakom elpianot och göra en finstämd pianoballad av Rodney Crowell, med ett minnesvärt solo på irländsk flöjt av den oefterhärmlige blåsaren Frank Mead. Mead och den andre saxofonisten Nick Payn är för övrigt en njutning att uppleva genom hela konserten och deras spontana, inte alltid så, eh, välkoreograferade dans innebär stor underhållning - en spelglädje som allteftersom smittar av sig hos den stillasittande publiken.
Wyman själv är känd för sitt stenansikte och påminner inte så lite om Peter Sellers, där han står i sina tonade solglasögon och lägger basgångar utan att röra på minen. I den cajunsvängande "All Night long" stiger han själv fram till mikrofonen och gör det med den äran.
Eddie Floyd höjer stämningen mot slutet av första set, med bland annat en rungande "Soul man". Lika kul är det att uppleva pianisten i rollen som Taj Mahal i en lätt kaotisk New Orleans-blues, medan Albert Lee gör sin bästa tolkning av Fats Domino i en annan låt och Terry Taylor bjuder på vild rockabilly av Gene Vincent.
Så där fortsätter det - ända till undertecknad tyvärr måste lämna konserten inför pressläggningen.
Någon "deadline" verkar däremot Bill Wyman och hans Rhythm Kings inte bekymra sig om alls.
Gammal är således - yngst!
Och de här grånade engelska gentlemännen är som bäst när de hittar tillbaka till den musik som en gång fick dem att börja spela.
Vilket även herrar Jagger, Richards och co borde syssla med.
Så jobbar vi med nyheter