Blandade karameller på Luleås nya festival

Luleå2008-03-17 00:00
Konsert: Petter, Adam Tensta, Caesars, Entombed Evenemang: -30 grader Plats: Kulturens hus, Luleå Publik: 840 sent på kvällen. Möjligen blir det ytterligare ett gäng innan Entombed äntrar scenen. Ung publik

Två veckor innan Umeå open (en försmak av festivalsommar och delvis ett showcase för branschen) får Luleå sin egen inomhusfestival med inriktning på en ung publik där stilblandningen är stor och etablerade artister blandas med intressanta nykomlingar, om än utan kittlande internationella namn, men någonstans måste man ju börja och det här känns som en kul satsning. Adam Tensta är ju hur het som helst och Entombed har alltid sin publik.

Självklart borde varenda umdomsgård i grannkommunerna bussa sina "kids" till detta.



Petters framträdande på Skellefteåfestivalen 2006 var en höjdare och här börjar det bra, med härlig attityd i"Goddamnit", "Såklart", "Mikrofonkåt" och "Stor stil". Petter är en skön lirare, med bra engagemang och pappa-faktorn tittar fram när han återställer en keps till en ung kille som kastat upp den på scenen. Kalla honom radhusrappare den som vill, men Petters förvandling från ganska kantigt löfte på debuten till en bred artist med smarta samarbeten på de senaste plattorna är riktigt klädsam.

När Petter lämnar scenen åt sin sidekick Miki i ett par nummer dyker tillställningen och sedan lyckas man inte riktigt återställa ordningen. "Det går bra nu" känns skrikig och det blir mest ett antiklimax att höra Annika "Säkert!" Norlins förinspelade röst i så stor utsträckning i hiten "Logiskt".



Caesars konsert ska rimligtvis vara ett konfettiregn av poppärlor, mot bakgrund av solida hits, senaste albumet "Strawberry weed" (en riktigt skön sak) och en musikalisk idé rik på stämsång, käcka orglar och kärleksfulla ögonkast bakåt i pophistorien. I stället blir det en ganska blek tillställning där låtar som borde vara Popsveriges svar på en nyöppnad ask kladdkritor i stället känns som vattenfärg.

Det är rätt toner och rytmer som spelas. Inga enskilda prestationer låter dåligt och Nino Kellers trumspel är bitvis häftigt både att se och höra. "Boo boo, goo goo" är helt okej och vi får även höra bland annat "Over ’fore it started". Ändå är det bestående intrycket rutinmässig, ganska loj spelning inför en halvljummen publik.

I "Jerk it out" blir det plötsligt färg-tv av alltihop och både band och publik tycks vakna för en stund, men Caesars kan bättre.

Adam Tensta är på offensiven. Triggad av samkörda parhästen Eboi presenterar han en rad låtar från debutplattan "It’s a Tensta thing" där Nintendo-ljud och 80-talssyntar väljs framför soulhistoria som kuliss. Partyfaktorn är hög och jag gör tummen upp för låtar som "80’s baby" och "Bangin’ on the system".

En arbetskamrat menar att "My cool" ger utslag. Jag kan bara skaka på huvudet. Adam Tenstas stora genombrottslåt är ett sjukt bra lyckopiller och jublet når orkanstyrka när de välbekanta beatsen trycker igång. Festivalens enskilt bästa nummer är ett faktum. Frågan är hur han ska lyckas följa upp detta på ett bra sätt.



Entombed drar en förvånansvärt stor och mycket entusiastisk publik. Sedan jag såg bandet senast har Peter Stjärnvind lämnat plats åt skickligt grindande Olle Dahlstedt bakom trummorna och Alex Hellid är ensam gitarrist med den äran sedan Uffe Cederlunds avhopp.

Bandet verkar spelsuget, Lars-Göran Petrov (sång) är på strålande humör och alltihop sitter som berget när bandet rusar igång med "Serpent saints". Entombed är onekligen en institution inom svensk hårdrock. Deras hybrid av dödsmetall och stenhård rock ’n’ roll känns alltid unik. Den här kvällen är det "Eye for an eye", hyllningslåten "Masters of death" och den furiösa dödsboogien "Revel in the flesh" som är bäst.



På minuskontot för den annars välmatade helkvällen hamnar tyvärr det ljudkrig som drabbar singer/songwritern Malin Hollström. Hennes stillsamma spelning i biblioteket drabbas av ett fett ljudsystem som pumpar fram tunga beats precis utanför. En logistikmiss som leder till ett bitvis tragiskt ljudkrig där Davids kamp mot jätten är en lämplig liknelse. Att kaféet stänger ungefär vid halvtid medan pubavdelningen (dit stora flertalet inte har tillträde) fortsätter servera känns också surt.

Initiativet till detta smörgåsbord är hur som helst lovvärt. Jag hoppas på utveckling av konceptet med större publik och ett fortsatt utbud av intressanta akter.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om