Han inledde förhandlingen med att säga hur tragisk han tyckte olyckan var och hur mycket han tänkt på de drabbade, men också hur dåligt han själv mått av alltihop.
Det framkom att han efter kalkolyckan bett att få bli entledigad från sin post.
Omständigheter gjorde att han just i det här arbetet inte haft kontroll över skeendena och att han till och med känt sig sidsteppad. Han fick intrycket att man tagit över centralt, att hans chef kontrakterat en konsult att lösa problemet med kalkklumpen i ugnen.
Under rättegången berättade han att de haft problem under hela oktober, att den kalk som bränts i ena schaktet inte var genombränd, klar, och eftersom kalk från båda schakten blandades innebar det att all kalk man producerade var av dålig kvalitet.
Man hade prövat flera olika åtgärder utan att lyckas. Det senaste på fredagen före olyckan, då experter från fabriken på Gotland kom men fick återvända med oförrättat ärende.
Så blev det helg och det arbetet vilade. Men på söndagen dök en röd fläck upp på manteln, det var för varmt i ugnen och en teori om att murningen gått sönder uppstod.
I det läget kontaktade chefen konsulten, en man med stor erfarenhet av arbete i industrin och med spetskompetens på keramik. Han skulle titta på ugnen måndag morgon.
Det som krånglade till det hela, var att chefen var ledig den dagen för att fira en bemärkelsedag. Han fick per telefon veta att konsulten ville stänga ner schaktet och att han ville ta in Luleå industrimontage, Limab, för murning.
– Då kände jag mig sidsteppad, sa han i tinget och förklarade att det normala varit att hans chef talat med driftledaren på plats och inte gett uppdraget åt konsulten.
När han kom tillbaka vid lunchtid på tisdagen var ugnen inte kallställd, och något murningsarbete var heller inte på gång.
Istället fick han veta att man med vattenhyvling skulle försöka få bort kalkklumpen.
Han hade i rätten inga förklaringar till varför han inte frågat mer och säkerställt att riskanalyser var gjorda. Han lät sig nöja med att projektet var konsultens och ägnade eftermiddagen åt ekonomiskt och administrativt arbete istället.
När Mehmet Arpaci, som skadades i den första ångolyckan, lämnade arbetsplatsen kallade han dock till ett möte för att informera sig om läget och klarlägga vilka regler som gällde för det fortsatta arbetet, bland annat skyddsutrustning.
Han medgav att han som chef varit ytterst ansvarig, men menade att ansvaret för riskanalyser, arbetsinstruktioner och skyddsutrustning i det här fallet ålegat entreprenadföretagen.
Det var en uppfattning som helst stöddes av den produktionsdirektör med ansvar för hela Sverige som därefter hördes per länk.
Att han skulle ha lejt in konsulten i Luleå ville han inte kännas vid, han hade heller inte uppfattat att de var behov av hjälp vid Luleåfabriken.
Men att arbetsmiljöansvaret var entreprenadföretagens, det var han säker på.
Men arbetarna, murarna som kom till Nordkalk på kvällen, fick av vad som framgått av tidigare vittnesmål i stort sett ingen information om vad de skulle göra och vilka risker som fanns.
Det resulterade i en fruktansvärd olycka, där Johan Löfroth från Piteå omkom och Gustav Seppelin Solli skadades så svårt att hela livet kommer att påverkas.