När det värsta händer och frågor behöver svar kliver kriminalteknikerna Linda Wikström och Nicklas Eriksson in. De samlar in bevis, säkrar spår som dna, fingeravtryck och fotavtryck samt utför en brottsplatsanalys för att en gåta ska få sin lösning.
Deras målsättning är att undersöka om det som inträffat är ett brott, vad som hänt, hur det har hänt, samt vilka som kan vara inblandade och varför.
Nicklas Eriksson har varit anställd som polis sedan 1991. Han har bland annat jobbat med bombskydd innan han började på kriminaltekniska roteln, som det hette då, 2002.
För att gå kriminalteknikerutbildningen måste du bli anställd på en forensisk station för att få erfarenhet innan utbildningen.
Grundutbildningen vid nationellt forensiskt centrum ligger i Linköping och utbildningen är på 1,5 år varvad med praktik på arbetsplatsen.
Men i dag utbildas även fler kriminaltekniker med civil bakgrund som får chansen att lära sig arbetet som kriminaltekniker. Det är ett sätt att få in ny kompetens. Tidigare har i stort sett alla kriminaltekniker, med enstaka undantag, haft en polisiär bakgrund.
Linda Wikström har en bakgrund som fotograf, bland annat på Norrbottens-Kuriren, innan hon började som forensisk fotograf.
– Jag tyckte det var roligt att jobba ute och det var ett naturligt steg att utbilda sig vidare. Ju längre du är anställd innan du går utbildningen, desto bättre är det. Sedan var det en fördel för mig att jag kunde fotografera för det gör vi på varenda uppdrag vi åker på.
Som forensisk fotograf handlar det om att visa verkligheten på ett korrekt sätt och inte på ett konstnärligt sätt. Det kan bland annat vara på en brottsplats, i studion där man fotar kläder eller andra föremål eller på en rekonstruktion. De är fotografer som internutbildas på polismyndigheten.
Fotograferande är en stor del av jobbet för kriminalteknikerna. Allt ska dokumenteras.
– En platsundersökning kan ta några timmar men sedan skriver vi flera dagar. Vi måste väga våra ord, det är viktigt. Vi arbetar helt objektivt och tar inte ställning i våra protokoll. Vi utgår från vad vi ser på platsen, säger Nicklas Eriksson.
Han beskriver det som att tolka platsen och göra en analys av den fakta och de fynd de gör.
– Det är inte så att vi känner av något, vi utgår bara från fakta – och erfarenhet. Ibland kan vi inte dra någon slutsats, ibland kan vi inte förklara det. Men vi har inte en uppgift att fria eller fälla. Vi har en uppgift att se vad vi ser, säger Nicklas Eriksson.
En utredning kan ses som ett pussel där kriminalteknikerna lägger sina bitar, utredarna och åklagarna sina. Förundersökningsledaren, som antingen är polisiär eller åklagare, bestämmer vad som ska göras.
– Det är inte vår roll att föra ihop allt i ett sammanhang, det sköter andra. Vi vet ju aldrig facit. Det är ju alltid några pusselbitar som är borta. Och då får man ju inte gå i fällan och lägga till den där pusselbiten, säger Nicklas Eriksson.
Väl på en brottsplats använder kriminalteknikerna sig av förprövning för att undersöka och kontrollera spår. Är fläcken mänskligt blod, djurblod eller något annat?
– Det kan vara jättesvårt att se skillnad. Man tror ju att blod ser ut som blod. Men det beror på hur gammalt det är, vilken yta det hamnar på. Vi gör en preliminär bedömning och skickar in till NFC (Nationellt forensisk centrum), säger Linda Wikström.
Det är de grövsta brotten Linda Wikström och Nicklas Eriksson arbetar med; oklara dödsfall, misshandel, narkotikabrott eller bränder, bland annat. Lokus, lokal brottsplatsundersökare, har hand om vardagsbrottsligheten, som inbrott.
Minst två kriminaltekniker arbetar tillsammans. Det går långsamt och noggrant till och kan ta många timmar innan det blir rast av något slag. Jobbet ska bli klart, oavsett, vilan får komma efteråt.
Teamet jobbar långa nätter tillsammans, är trötta tillsammans.
– Vi är en tajt och sammansatt grupp, vi tänker på olika sätt och det är jätteviktigt. Vi ska kunna ifrågasätta, det är faktiskt en styrka i en grupp. Men vi tar hand om varandra, vi är så mycket med varandra. Och vi upplever mycket hemskheter ihop, säger Nicklas Eriksson.
Fördelen med att arbeta med de grova brotten är att de är förberedda på vad de åker på. Det finns en förberedelsetid att prata om det som komma skall.
– Väl på platsen fokuserar vi på jobbet. Vi tittar på saker på ett annat sätt, vi tittar på aktiviteten på en brottsplats. Vi tittar på hur blodet ser ut, säger Linda Wikström.
De poängterar att värdigheten är viktigt och skyddar kroppen så allmänheten inte kan se.
Och hur hanterar man det psykiskt? Att de ser sådant som inte så många ser: död, våld, misshandel. Den mörka sidan av livet – och döden.
– Det har varit ärenden som man tycker är jobbiga, vi är inte maskiner. Barn är svårt, säger Linda Wikström.
– Du kan aldrig veta hur du hanterar situationen innan du varit i den situationen. Man kan tänka, det kommer nog gå bra, men man vet ju inte. Det är därför vi har de här åren innan utbildning så du får känna efter. Vi är också med på obduktioner, spårsäkrar, topsar sekret, fingeravtryck, krutrester, fibrer, säger Nicklas Eriksson.
– Man jobbar för någon annan och att man ska få reda på vad som hänt. Man gör nytta, säger Linda Wikström.
De arbetar nära döden eftersom den är ständigt närvarande. När den gjort sitt inträde är det dags för kriminalteknikerna att göra sitt jobb.
– Döden är en naturlig del av livet. Det är vissa som får leva till slutet. Och vissa får tyvärr inte göra det, säger Nicklas Eriksson.