Ines Borg föddes i 1940-talets Nattavaara. En liten men levande ort intill Malmbanan med flera skolor, butik och många familjer. I barndomshemmet var det Gud som hade sista ordet.
– Jag är uppfostrad i en fruktansvärt sträng laestadianmiljö. Det har inte varit lätt, allt var synd när jag växte upp. Jag var 19 år när jag köpte och gömde mina första högklackade skor. Jag kan tänka: Tack gode Gud att jag kom därifrån och fick se någonting annat.
Så småningom föddes drömmen om att bli sjuksköterska, och snart blev familjen också varse om planerna.
– Min mamma tyckte inte att jag skulle bli det. Hon tyckte att jag skulle jobba på kontor, på bank. Det var mycket finare.
Men det stoppade inte Ines Borg som 1963 tog sjuksköterskeexamen i Gävle med världen framför fötterna. Första tjänsten blev på Gällivare sjukhus.
– När jag kom hem som färdig sjuksköterska glömmer jag aldrig. En av mina morbröder sa: “du ska inte tro att du är någonting nu för att du är sjuksköterska”.
Efter en tid på sjukhuset träffade hon kärleken som förde henne till Göteborg, där hon började på barnavårdscentralen. Men hon längtade bort, ville göra något mer för världen – och i augusti 1969 klev hon av propellerplanet i Jemen.
Där blev hon kvar i två år som anställd på landets enda barnsjukhus.
– Man trodde att man skulle kunna rädda världen på något sätt. Jag och en väninna jobbade med de undernärda barnen, och satsade på hembesök till de som födde sitt första barn. Jag räddade en liten nyfödd som bara vägde 1,3 kilo, då kom de med ett lamm till mig, minns Ines.
– Vi hade inte kontakt med Sverige på månader, det kom ingen post och det var sandstormar – men vi hade varandra. Det var ett fantastiskt land, inte alls som nu: Man behövde aldrig vara rädd, det var mina bästa år. Där lärde jag mig framför allt om respekten för alla människors lika värde.
Under åren i Jemen sparade hon ihop lite pengar, och i slutet av 70-talet köpte hon hus i Sunderbyn och började som skolsköterska i Luleå kommun där hon blev kvar i många år.
Men en hektisk tid i gymnasiebyn med ansvar för många elever satte sina spår. Blodtrycket började stiga, och 61 år gammal drabbades hon plötsligt av en djup blödning i hjärnan.
– Jag var förlamad på vänster sida. Man är tacksam för att man kommer tillbaka, jag tar absolut ingenting för givet. Jag tränade som en tok, men det var jobbigast psykiskt – jag fick panikångest och var rädd att bli sjuk igen. Jag åt stämningshöjande ett helt år. Det var min räddning.
Där hade sjuksköterskekarriären kunnat nå sitt slut, men så blev det inte – och nu börjar det närma sig 60 år i vårdens tjänst. I dag jobbar hon som telefonsjuksköterska hos Region Norrbotten och tar emot samtal på 1177.
– Hon är riktigt skarp, jag är imponerad. Hon har sagt "ni får säga till om jag blir svamlig", men hon har aldrig haft något uppehåll. Det är helt magiskt: Det är det som är melodin – att hålla i gång. Hon är en riktigt, riktigt duktig sjuksköterska, säger verksamhetschef Anders Lampa.
Och nu har Ines Borg precis fyllt 80 år. Men än har hon inga planer på att sluta.
– Jag är för social och för aktiv. Det är klart, kanske om jag hade en gubbe här, men jag tvivlar på det. Tänker jag på siffran känns det hemskt, det kommer bara braka utför, men sedan tänker jag: Det spelar ingen roll. Tänk att få vara frisk och få möjligheten att jobba – det är ju helt otroligt vilken favör.