Men vi tar det från början.
"Jag trodde de skulle skjuta mig"
För tio år sedan kom Roland, i grunden Älvsbybo, till Sydamerika som ingenjör för Skanska. Efter pensionen bosatte han sig i nordvästra delen av Colombia tillsammans med Diana Patricia Peña. Men han brukade hälsa på i Sverige nästan varje år.
Sommaren när det hände skulle Roland egentligen kommit hem till Norrbotten på semester. Allt var klart, biljetterna bokade. Men den 16 maj 2007 började mardrömmen.
Roland höll på att montera belysning på en gård en bit ifrån sitt hem i Tierralta när Diana kom springande.
- Hon skrek spring, spring! Jag satte av men såg gerillasoldater till höger och vänster om mig. Det var fem män med långa gevär. Jag trodde de skulle skjuta mig. Männen frågade om jag visste vilka de var. Jag svarade ja - Farc. Jag var säker på det redan då, berättar Roland.
Skildes från Diana
Diana hade fortsatt springa, men efter en stund kom gerillan med henne. Först gick färden med bil, sen till fots och så med mopedtaxi tills de kom fram till en by. Där fick gerillan tag på två mulor.
- Jag och en av gerillakillarna hoppade upp på mulorna, men Diana fick vänta. Det var sista gången jag såg henne.
Enligt lokala medier rymde Diana från gerillan efter några dagar och det har spekulerats i om hon var inblandad i kidnappningen.
- Men jag vet inte. Polisen säger att hon inte var det. Jag vet inte, säger Roland.
Diskuterade politik
Roland red länge med sin eskort. Till slut kom de fram till ett läger i ett kokainplantage. Där bodde Roland i ett vindskydd de första nätterna. Sen började eviga förflyttningar från plats till plats.
- Som mest stannade vi tre månader på samma ställe. Mellan lägren var det bara till att promenera, ibland upp till fem timmar i sträck.
Gerillagrupperna han skickades runt hos bestod av åtta till nio personer, hälften män och hälften kvinnor mellan 18 och 30 år.
- De var precis som vilka ungdomar som helst. De behandlade mig bra, även om jag kände mig isolerad. Men det var en kille där som var extra hygglig. Han pratade med mig, vi diskuterade politik. Deras kommunistiska ideal kontra det befintliga styret.
Beskjuten från luften
Den högerinriktade regeringen i Colombia flyger då och då över djungeln på jakt efter den marxistiska Farc-gerillan. Deras helikoptrar var något av det Roland fruktade mest.
- En gång fick vi fly medan helikoptrarna kom efter oss och sköt. De skulle hämnas då några regeringssoldater blivit beskjutna tidigare. Skotten slog ner runt om oss, men ingen blev skadad.
Annars beskriver Roland dagarna i lägren som långtråkiga.
- Vi steg upp vid sextiden, sen gick jag mest och slog dank. De krävde inget av mig och tvättade till och med mina kläder. För att hålla hjärnan i gång listade jag vilda växter, trädgårdsplantor, filmstjärnor och maträtter i boken, säger han och bläddrar bland de nötta sidorna.
Ingen vård
Under tiden gjorde Rolands barn i Älvsbytrakten allt för att komma i kontakt med sin pappa. De skickade många radiomeddelanden men han nåddes aldrig av dem. Först den 12 december 2007 fick han ett brev skrivet av barnen.
- Det kändes väldigt bra, då visste jag ju att de jobbade för att få hem mig.
Dagarna gick, regnperioderna avlöste varandra. Den 13 augusti 2008 skrev Roland i sin bok för sista gången. Dagarna efter slog stroken honom och förlamade halva hans kropp.
- I början låg jag bara på en säng och blev matad. Jag fick ingen läkarvård alls utan de skötte om mig så gott det gick. De visste ju inte mycket om stroke. Men efterhand blev jag friskare och friskare även om de fick bära mig över allt.
Fortsatte hoppas
Trots allt som hände höll Roland hoppet uppe.
- Jag lyckades hålla fast vid det. Visst var det svårt ibland och jag kände att "det här går aldrig". Men jag fortsatte tro att jag skulle bli fri.
Och så, den 4 februari i år kom ordern - Roland skulle släppas. Han blev förd till ett nytt läger där El Manteco, ledaren för Farcs 58:de skvadron, befann sig. Morgonen den 17 mars blev Roland satt på en stubbe och tvättad. Sedan förde El Manteco honom till en båt. Efter någon timme gick de i land. Där väntade bekanta från Tierralta och där lämnade Roland Farcs soldater bakom sig. Färden fortsatte på floden.
- Till sist kom vi till kraftverksdammen i Urrá som jag själv varit med och byggt. Då visste jag äntligen var jag befann mig.
"Flytta till Älvsbyn"
Efter en dryg vecka på sjukhus i Colombia flögs Roland till Sverige. I onsdags kom han till Norrbotten och har haft fullt upp med att hälsas välkommen hem av släkt och vänner sedan dess.
- Det är en stor befrielse att vara hemma, jag har saknat att vara nära familjen och den vidsträckta naturen. Nu ska jag bli frisk och sen flytta till Älvsbyn. Och fiska vid stugan i Storavan.
Från sjukhusrummets fönster syns snöiga fält och granskog, en stor kontrast till den täta djungel han levt i de senaste åren.