Strax före midnatt lastar han bilen full med post och tidningar. När han lite senare lämnar Luleå med en kaffetermos som enda sällskap tar lugnet vid.

– Det bästa med mitt jobb är ensamheten och lugnet. Man har ingen runt omkring sig. Här i garaget är det massa folk, så jag hinner ju träffa dem innan jag sticker iväg, säger Tomas Lakkala, som precis slutat ett arbetspass.

Sex dagar i veckan lämnar han tryckeriet vid Norrbottens media och färdas från en sovande stad till en annan. Till Älvsbyn och Arvidsjaur, sedan via Abborrträsk till Långträsk och Roknäs, och så tillbaka till Luleå. Det är en sträcka på 37 mil och han fördriver tiden med att lyssna på musik och dokumentärer.

På sommaren är det vackert i midnattssolen, men vinterhalvåret är full av utmaningar. I bilen finns extra däck, en snöskyffel och en garagedomkraft.

– Förra året när det var vägarbete så bytte jag däck sju gånger på två månader. Jag tror jag kan byta på under fem minuter.

Tomas Lakkala har kört samma sträcka i tolv år och visst har det varit nära att smälla många gånger.

– En gång snuddade bilen vid en ren, men annars har jag haft en enorm tur. Man måste anpassa hastigheten. Kör man sakta kanske man blir sen, men säkerheten kommer först.

Tidningarna, bland annat PT, ska vara utdelade klockan sex, vilket kan vara en utmaning vintertid eftersom sträckan är tidsanpassad efter sommarens väglag.

– Förra året var det ett enormt snöoväder. De allra flesta skottar vid sina brevlådor, men inte alla. Eftersom jag riskerade att köra fast i djupsnön kunde jag inte köra ända fram. Jag fick gå och var genomblöt en decimeter ovanför knäna.

Sådant kan orsaka förseningar.

– En del kan bli lite irriterade när de får sina tidningar fem stället för halv fem och fråga om jag försovit mig.

Tomas Lakkala trivs bra med sitt jobb, trots många utmaningar i kyla och snö.

– Jag har inte haft en enda sjukdag. Men nyligen var jag sjukskriven för ryggen i två veckor så jag kan inte riktigt stoltsera med det längre, säger han och skrattar.

Mörkret börjar tunnas ut utanför garaget och staden vaknar långsamt till liv. Det är dags för honom att bege sig hem och sova efter ännu en natt längs vägarna. Han promenerar hem. Han äger nämligen ingen bil. 

– Jag har haft fina bilar, men jag känner att jag är färdig med det där. Jag har det bra som det är. Åker jag någonstans så tar jag flyget eller tåget.