Hon är en hårdför chef som inte väjer för att ta de tuffa besluten. I en öppenhjärtig intervju berättar nya regiondirektören Anna-Stina Nordmark Nilsson för NSD om kärleken till Malmberget, den största utmaning någonsin och om det stora hedersuppdraget.

Anna-Stina Nordmark Nilsson har en lång bakgrund som direktör inom både näringsliv och offentlig verksamhet, bland annat som landstingsdirektör i Norrbotten, hälso- och sjukvårdsdirektör i Stockholms läns landsting och som vd för Lulebo. 

Men vi backar bandet. Mellan 1980-86 bodde hon i Malmberget och beskriver det som en lycklig tid där alla ställde upp för varandra. Hon har fortfarande kontakt med flera av dem hon lärde känna då. 

När huset med nummer sju och adressen Långa raden skulle flyttas från Malmberget till Koskullskulle 2016 som det första av 30 kulturhus åkte hon och maken för att titta på.

­ – Det var ledsamt. Jag beundrar men är samtidigt förundrad över att människor ställer så stor tilltro till LKAB. Skulle det varit på ett annat ställe skulle människor gått man ur huse och det skulle vara demonstrationer. Men människor vet att det är grundvillkoret för att man ska kunna bo där, det finns malm under golvet och det måste hanteras för att de här samhällena ska kunna finnas, säger Anna-Stina Nordmark Nilsson.

Regionrådet Kenneth Backgård (SJVP) har bland annat sagt att hon ”vet hur en slipsten ska dras”. Det nya uppdraget är tufft och Region Norrbotten har stora ekonomiska svårigheter. Arbetet innebär förstås att hon kommer att behöva ta en del mindre populära beslut.

– Det är förutsättningen. Vi har ett stort uppdrag, dels ur ett ekonomiskt perspektiv men också tillse att verksamheten blir ännu bättre, att norrbottningarna får en ännu mer tillgänglig hälso- och sjukvård, säger Anna-Stina Nordmark Nilsson.

– Varje bransch har sina utmaningar men de mest komplexa är i offentlig sektor. För mig är det fascinerande, men många skulle inte ens försöka för de tycker att det är svårt att förstå logiken. 

Hon har haft många uppdrag genom åren, bland annat varit vice ordförande för Svenska Kraftnät, styrelseledamot i Svea Skog AB, styrelseledamot i Diös Fastigheter samt ordförande i Centrum för biovetenskap Karolinska Universitetet. Men inför det nuvarande uppdraget sade hon ifrån alla utom ett styrelseuppdrag.

– Det här är nog det största uppdrag jag haft då det gäller att under kort tid klara av en sådan stor omställning. Det är nog den största utmaning jag haft och då menar jag utifrån ett ekonomiskt perspektiv och samtidigt ska vi klara av att ställa om verksamheterna. 

Kontraktet är på två år, enligt henne var det en vilja både från henne och regionledningen.

– Jag är 63 år och tänker att jag kan garantera fram till 65 år. Om det finns en framgång i uppdraget så tror jag att det kan finnas en vilja att förlänga om man ser att uppdraget är i sin slutfas och är framgångsrikt.

Men några planer på att gå i pension vid 65 har hon dock inte.

– Men man vet inte hur livet ser ut då. Det är bättre att ha en möjlighet att förlänga. Hittills har jag kunnat lämna de förändringsuppdrag jag haft med stabilitet, säger hon.

Hon är långt ifrån novis inför den typen av utmaningar som hon nu står inför. Men det är också de svåra utmaningarna som lockar henne.

– Ju fler som säger att det är omöjligt  desto mer vill jag göra det. Jag ska också bli gammal i Norrbotten och det måste finnas en hälso- och sjukvård och en regional utveckling som man tror på och som medborgarna känner sig trygg med. Jag tror att jag kan bidra, jag skulle inte ta ett uppdrag om jag inte trodde redan från början att jag skulle klara det, säger Anna Stina Nordmark Nilsson.

Som vd för Lulebo var uppdraget tydligt: att genomföra försäljningarna som innan hon klev på uppdraget väckte en stor debatt och politiska motsättningar.

– Lulebo hade en osedvanligt stor marknadsandel och hyresrätter och det var rimligt att man skulle avyttra och låta fler aktörer komma in. För Luleå har den affären varit bra, säger hon.

Men besluten lämnar hon till politiken. Hon säger att hon, som regindirektör,  fungerar som avlämningspunkten mellan politiken och organisationen.

–  Det vi gör här är så oerhört viktigt för så många människor, sånt möter man inte i näringslivet eller i många delar av den kommunala sidan, säger hon.

Arbetet med att genomlysa allt i alla sjukhus och se till att arbetet blir effektivare har redan startat.

– Vi kommer att titta på om det är funktionellt i dag eller om det behövs förändringar. Kronisk sjuka ska i mindre utsträckning behöva komma till sjukhus och hälsocentraler gång efter annan, säger Anna Stina Nordmark Nilsson.

Hur mycket kan man nagga i sjukvården utan att riskera patientsäkerheten?

– Vi ska bli ännu bättre på att ha patienten i fokus. Vi ser på många som gjort resan från dåtida arbetssätt till nya, att det inte är lika kostsamt om man jobbar på ett effektivt sätt.

Det måste betyda att människor måste gå?

– Vi har infört anställningsstopp för att på något sätt stanna upp och fundera. Vi vet att vi måste ställa om verksamheten. Vi har tagit på oss så många utvecklingsuppdrag som vi inte behöver. Vi måste backa tillbaka och titta på vad som är vår grundkärna och göra det väldigt effektivt och bra. Ju längre bort från kärnan vi kommer måste vi våga prioritera bort saker, säger Anna-Stina Nordmark  Nilsson.

Hon säger att hon snart hoppas se att anställningsstoppet gjort sitt, med resultatet att det blivit en naturlig personalomsättning tillsammans med pensionsavgångar.

– Det vi vet är att vi inte kan fortsätta på samma sätt som nu, det äter för mycket pengar och är inte heller effektivt.

Men vården går på knäna redan nu?

– Det beror kanske till viss del på att vi inte anammat andra arbetssätt, det har inte funnits motiv för att jobba på det nya sättet. 

Hon nämner bland annat servicepunkter på glesbygden där människor kan få kontakt med sin hälsocentral via ett virtuellt hälsorum.

– Att fara 20 mil för att lämna ett prov är inte acceptabelt. Tidsandan är en annan,  det finns verktyg så man kan göra det på annat sätt, säger Anna-Stina Nordmark Nilsson.

I dagarna har samtal mellan LKAB och Region Norrbotten påbörjats om hur ersättningen för Kiruna sjukhus ska se ut och Anna-Stina Nilsson Nordmark för diskussionerna å regionens vägnar.

Hur många kvadratmeter sjukhus anser du att Kiruna sjukhus ska vara?

– Låt mig säga så här: Jag har precis fått uppdraget. I dag kan jag inte säga någonting om vilken inriktning vi ska gå. Vårt gemensamma mål är att de ska ge oss resurser så vi kan bygga ett nytt sjukhus i Kiruna. Vad det ska innehålla är vår fråga.

Känner du dig trygg med att bli gammal i Sverige idag?

– Ja, det gör jag. Jag har haft ansvar för hälso- och sjukvården i Stockholm och där har man helt andra förutsättningar för att ge en trygghet när det gäller tillgängligheten. Samtidigt är hemma här. Ju äldre man blir desto mer viktiga blir rötterna. Sjukvården handlar inte bara om mekanisk vård utan om rötter, känsla och trygghet.

Hur är du som chef?

– Jag är faktabaserad och fokuserad. Jag är glad och energisk, ibland säkerligen irriterande energisk. Jag är uppvuxen med en pappa som säger att det går, och ibland går det inte – men man ska in i kaklet innan man erkänner att det inte går, säger Anna-Stina Nordmark Nilsson.

Hon säger att hon alltid följer upp saker och att man i många strukturer har ett "underskott" på att följa upp.

– Det kan uppfattas som att man är kontrollerande men om man gör saker och ting som man sedan inte följer upp, hur vet man då att det blivit bra?

Hur tror du att du uppfattas?

– Jag fattar beslut och kan vara sträng men samtidigt tycker jag om människor och det tror jag att de jag möter ser, säger Anna-Stina Nordmark Nilsson.

Hon poängterar att hon är bra på att ta det lugnt, all energi till trots, och att hon kan slappna av när hon är ledig – hon kan rentav vara lat.

– Jag är bra på att vila, det är jag.  Jag ligger på soffan och håller på med telefonen eller slår på teven. Jag opererade en sena i min fot och jag velade om jag skulle operera den eller inte men tills slut gjorde jag det. Då måste man ligga med foten i högläge och jag hade alla rättigheter att vara lat, ingen kunde ifrågasätta mig, säger hon med ett skratt.

Fick du operation inom tre månader?

– Det kanske jag hade fått men jag velade länge om den skulle opereras eller inte för man vet inte om en operation hade kunnat hjälpa, säger Anna-Stina Nordmark Nilsson.

Under 1990-talet omkom en kollega från Pitetidningen med sin fru i en bilolycka mellan Luleå och Piteå. Medarbetaren var en yngre man som hon även jobbat tillsammans med på en revisionsbyrå. Han och frun efterlämnade två barn som då var två och fyra år. Fram till att de blev vuxna var Anna Stina Nordmark Nilsson förmyndare till barnen.  Hon blir märkbart rörd när ämnet kommer på tal.

– Det är ett hedersuppdrag att bli tillfrågad av anhöriga. Det var ett enkelt beslut, absolut. Det har varit det absolut största uppdraget för mig, säger hon.

------------------------------------------------Faktaruta------------------------------------------------------