En mammas kamp för sitt barn

Redan när Oscar var liten kände Jenny Lexhed att något inte riktigt stämde. Han var ofta otröstlig och hon kände sig som en dålig mamma när hon inte förstod varför han var ledsen. Han ville inte bli buren och undvek ögonkontakt. När hon senare sökte hjälp möttes hon av svaret att pojkar ofta är senare i utvecklingen.
- Till en början var vi inte så oroliga, dels var Oscar vårt första barn så vi hade ingen erfarenhet av hur barn utvecklas och sedan hade man så många andra kvalitéer, säger Jenny.
Vid två års ålder drog sig Oscar undan allt mer och ville bara titta på tecknad film.
- När vi var i lekparken stod han för sig själv. Vi hade också funderingar om han hörde dåligt eftersom han lärde sig några ord och sedan tappade dem igen. Han verkade inte förstå vad man skulle använda språket till.
Körde bil och grät
Jennys misstankar om att något var fel växte och efter en lång kamp, som slutade hos en privat läkare, gjorde familjen en utredning.
När de fick veta att Oscar har autism samt grav talspråksstörning var det som att falla ner i ett svart hål.
- Ju mer jag läste om autism desto ledsnare blev jag, det var väldigt dystra skildringar. Många tankar snurrade omkring, det var ju inte så att vi började älska Oscar mindre, vi älskade honom oändligt men förstod att han skulle få kämpa så mycket mer i livet. Jag hade också mycket funderingar kring vad som skulle hända när jag och min man inte lever längre.
Lillasyster
Vid den här tiden hade familjen också utökats med lillasyster Emma.
- När Emma skulle sova middag satte jag dem i deras bilbarnstolar. Sedan skruvade jag upp musiken, körde runt på ensliga vägar och grät. Man måste få sörja. Jag var väldigt ledsen, men kände fort att jag var tvungen göra något.
Nätterna
Jenny hade läst att tidiga insatser var av stor vikt för att hjälpa barn med autism, men när hon pratade med habiliteringen - som hjälper barn med funktionsnedsättning och deras familjer med åtgärder för att möjliggöra ett dagligt liv och arbetsliv - fick hon veta att de skulle bli kallade om ett år.
Istället för att maktlöst sitta av tiden började Jenny själv söka information.
- Det finns hur mycket fakta som helst, och det var svårt att veta vad som var den bästa metoden.
Jenny tog fotografier, gjorde bildscheman, spelade in ljud och gjorde egna videofilmer.
Hon gjorde power point-presentationer och använde dataspel, allt för att stimulera Oscar.
Med två små barn i huset fanns inte mycket tid, så alla studier kring autism och allt arbete med olika verktyg för kommunikation utförde Jenny på kvällar och nätter.
Förföljd
- Efter ett tag började jag få svårt att komma ihåg saker, jag hade så mycket tankar och gick omkring med ett block hela tiden. När jag körde bil hade jag blocket på ratten, jag skrev stödord i farten och längre meningar vid rödljusen. När jag var nära att köra in i en vägbom vid en broöppning började jag promenera istället för att tänka att något var fel, säger Jenny.
Om nätterna skrev hon långa, allt mer komplicerade uppsatser som hon mejlade till sin svärmor.
- Sedan började jag känna mig förföljd och bevakad. Jag började också tolka saker på ett annat sätt, men det var inte så lätt för andra att märka att jag började tappa greppet.
Gömde sig
En natt drömde Jenny att hennes pappa, som dött i en bilolycka tio år tidigare, levde och att det var någon annan som avlidit den gången.
- Eftersom han omkommit nära en plats som heter "Jenny" var jag övertygad om att det var ett tecken på att han nu bodde på en plats som heter Jenny. På den tiden sov jag bara någon timma varje natt, jag åt nästan inget och hade otroligt mycket energi. Jag gick upp till datorn och började leta. I Sydamerika hittade jag en liten stad som heter just Jenny. Jag blev överlycklig.
Men när hon berättade för sin man att de skulle åka till Sydamerika förstod han att något var fel.
- Han tog ledigt och fixade barnvakt, sedan åkte vi och åt lunch. Men när vi skulle köra hem stannade vi på en stor parkering. Jag kände direkt att "här vill jag inte vara", så jag sprang ur bilen och gömde mig bakom ett träd.
Tvångsinlagd
Då hade Jenny kommit till psykakuten.
Där fick hon stanna.
Hon blev inlagd för en utmattningspsykos och tvångsvårdades under fem veckor.
- Med min känsla av att vara förföljd var det fruktansvärt att bli inlåst. Jag fick väldigt mycket medicin, men hade fortfarande en manisk energi.
Hon engagerade sig i andra patienter, tecknade och anordnade konstutställningar på avdelningen.
Jenny motsatte sig medicineringen, som hon mådde väldigt illa av och försökte hitta sin egen väg för att bli frisk. Hon yogade, gjorde mini-spa, lyssnade på musik och dansade på sitt rum.
Efter en tid blev det skönt att släppa ansvaret.
Hon kunde inte göra mer.
- Till slut förstod jag att enda räddningen var jag själv. Om jag låtsades vara frisk skulle jag få komma ut.
När hon blev utskriven sa läkarna till hennes man att hon skulle vara sjuk för livet, att depressioner och maniska perioder alltid skulle återkomma.
- Jag hade väldigt dålig självkänsla, men bestämde mig själsvådligt för att sluta med medicineringen. Jag berättade inget för mina anhöriga och koncentrerade mig på att vila, äta och motionera.
Jenny gick också i samtal hos en psykiatriker.
- Där fick jag förståelse för att vem som helst som drabbas av en livskris och sover för lite kan drabbas av det jag gjorde, men jag var också tvungen att se vad som ledde mig dit så att det inte skulle hända igen.
Ett till syskon
Jenny och hennes man gick i parterapi och bestämde sig för att dela på familjeansvaret.
- Det är vanligt att par som får funktionshindrade barn skiljer sig. I perioder har jag och min man varit i otakt när det gäller Oscar och när jag kom hem från sjukhuset visste inte min man om han kunde lita på mig, men vi klarade oss genom allt.
Oscar fick börja på habiliteringen och så småningom började familjen använda sig av något som kallas för Lövåsmetoden. Jennys svärmor som nyligen blivit pensionär tog på sig uppgiften att träna Oscar på fritiden.
Familjen har också utökats med ett tredje barn, minstingen Sanna.
- Barn med autism har sällan många kompisar, därför blir familjen extra viktig och det blir genom syskonen de har nära relationer. För Emma betydde det också mycket att få ett till syskon.
Sätta punkt
Med boken "När kärlek inte räcker till - en mors kamp för sitt barn" har Jenny velat sätta punkt samt öka kunskapen kring både autism och utmattningsdepression.
- Jag ville också ge andra människor hopp. Med rätt förutsättningar har autistiska barn alla möjligheter. Oscar går i en vanlig klass, han cyklar själv till skolan och har en egen mobiltelefon han kan ringa ifrån. Det trodde jag aldrig den dagen vi fick diagnosen.

En mammas kamp för sitt barn - och sig själv