KRÖNIKA\ Eftertexter och sockerhimlar

Jag lever i ett enda virrvar av mönster. Dagsmönstret. Veckomönstret. Helgmönstret. Alltid detta förutsägbara och bestämda. Det är en bombsäker plan. Inga frågetecken, inga utropstecken. Mina dagar är en kort vers som efter några rader av struktur avslutas med en enkel punkt.
Det var en mörk decembernatt. Från instrumentbrädan lyste digitalsiffrorna. Det gick bara inte att undgå. 01.23. Klockan var närmare halv två på natten. Bredvid lyste ett par andra siffror. - 26,9 °. De lyste starkt. Som om de ville retas med mig.
Genom ett frostbitet vinterlandskap susade vi fram i hundratio kilometer i timmen. Mörkret slöt sig som en svart mantel bakom oss. Med starka helljus som ledstjärna fanns bara en väg. Framåt. Mot oändligheten av ingenstans. Halv två på natten. Tjugosju grader kallt.
Bara en halvtimme tidigare hade jag suttit insvept i en filt. Inga helljus. Inga digitalsiffror. Min blick hade varit fäst på TV-skärmen. På eftertexten som började att rulla. Precis som alltid när eftertexten börjar rulla kände jag hur min puls växlade ned. Eftertexter betydde slutet. På filmen. På kvällen. Att gå ned i varvantal.
Pang. Helt plötsligt hoppar mitt sällskap upp. Tre pojkar. Män. Kalla det vad ni vill, men det var mina vänner. Jag såg blicken i deras ögon. Äventyr. Eftertexter verkade inte ha samma effekt på dem som på mig. Utan att känna efter visste jag att deras puls slog snabbare än min. Jag anade att det var ett upptåg på gång. Frågetecknen var många. Utropstecknen ännu fler.
Bilen bromsade in och vi hade nått vårt mål. En liten rödmålad stuga. Jag klev ut ur bilen, tittade upp, samtidigt som jag hörde snön knastra under mina fötter. Det såg ut som om någon hade sockrat den svarta himlen. Stjärnor. Miljoner av dem. Plötsligt hörde jag något. Om kyla hade varit ett ljud, så hade det varit precis det. Det var skriket som stugdörren gav ifrån sig då den öppnades.
Jag gick in. En kökssoffa. Två stora luftmadrasser. Ett bord. Bredvid det igenfrostade fönstret hängde en termometer. Nyfikenheten kunde inte hållas. Jag gick försiktigt fram och tittade. Sexton minusgrader. Och det var inomhus.
Timmarna gick. Vedklabbe efter vedklabbe slängdes in i kaminen. På bordet surrade en motorvärmare. Sakta, steg temperaturen. Där satt vi, fyra frusna själar runt ett köksbord, mitt ute i ingenstans. En falukorvsring och många vändor med kortleken senare, hade värmen äntligen nått oss. Klockan var närmare fyra. Ljudet av Lugna Favoriter och en kupevärmare på full effekt vaggade mig till sömns den natten. Invirad i en sovsäck, på en kökssoffa, somnade jag. Jag var i sällskap av fina vänner. Och trots att det var ett furutak i vägen såg jag stjärnorna ovanför mig.

Jag erkänner. Jag är en kontrollmänniska. Planer. Struktur. Inbitna mönster. Den där mörka decembernatten fanns inget förutsägbart med i bilden. Istället för att se eftertexten rulla förbi mina ögon, och somna som vanligt i min egna säng, hamnade jag tre mil hemifrån, bland stjärnor och snöklädda träd. Mitt kontrollbehov gav vika den kvällen. Vika för tre pojkar med äventyr i blicken.
När jag vaknade den där morgonen på den kalla kökssoffan kände jag mig fri. Jag hade inte avslutat min dag med en punkt. Jag hade varit ute på äventyr. Men viktigast av allt. Jag hade lärt mig hur fint det är att släppa kontrollen. Låta vetskapen flyta iväg, och bara följa ett par starka helljus i vintermörkret.