Videon är inte längre tillgänglig
En gång var här ladugård och härbärge för kor.
Men i början på 90-talet försvann nötkreaturen, ladugården lades i träda och istället såg Sera Olofsson, lillpitebo och idéspruta, en möjlighet i att etablera någonting nytt i byggnaden.
Ut med kraftfoder och mjölkmaskiner – in med ny inredning, försäljning av begagnatprylar och en cafénäring.
Simsalabim, Vischan var född!
Innestående semester
Så har det rullat på, utvecklats, finslipats, men med Ruth Lundström och Alice Viklund vid rodret.
I sjutton år har systrarna drivit rörelsen sedan de 1997 övertog taktpinnen efter grundaren, storasystern Sera Olofsson.
Men snart är det över, åtminstone för konstellationen Ruth och Alice.
– Det är dags att lägga av. Själv har jag uppnått pensionsåldern och har väl typ sjutton års innestående semester att ta ut, säger Ruth Lundström.
Oron gnager i byn
Syskonduons beslut att sälja sitt skötebarn har framkallat stor stress i byn. Riktigt glödheta intressenter att ta över lyser nämligen med sin frånvaro.
Vem ska laga korvstroganoffen och alla bautavichanmål i framtiden?
Vem ska fortsätta med försäljningen av avlutade byråer, lätt kantstött porslin och kopparfat?
Runt det långsmala stambordet – där bestämda platser råder sedan många år tillbaka – sjuder oron.
– Det vore jättejobbigt, jättetråkigt om Vischan skulle upphöra att existera. Man vill liksom inte ens tänka tanken, säger Roland Karlsson mellan lunchtuggorna.
– Det här är ju en av byns stora sociala samlingspunkt. Den måste finnas kvar, fastslår Assar Johansson.
Känner sina kunder
"Morsan", som Ruth Lundström kallas, lyssnar på avstånd och petar in lök under brödlocket på en nyfräst burgare.
Hon kan sin sak, känner sina fasta kunder utan och innan.
– Jag vet vad de tänkt beställa, hur de vill ha det tillagat långt innan de hinner öppna mun, säger hon och ler.
Samma insikt har systern Alice Viklund, som dock råkar vara ledig under PT:s besök.
Ångrar ingenting
– Det finns ingenting vi önskar ogjort eller ångrar under den här resan. Om än det inneburit stort engagemang och mycket jobb har det varit all möda värt, konstaterar Ruth Lundström.
Om tre månader lite drygt har timglaset runnit ut.
Då hoppas stambordet på ny besättning i Vischanköket – annars hotas Lillpite av både social och måltidsorienterad undernäring.