Två samspelta män i ett kök

Ju fler kockar desto sämre soppa brukar det heta, men det gäller nog inte i Lillpiteskolans kök. Samspelet är effektivt avvägt när Owe Aidanpää och Roland Lundberg ser till att "soppan" står på bordet lagom till lunch.

Dags för lunch och barnen skyndar in i matsalen som delas med textilslöjden.

Dags för lunch och barnen skyndar in i matsalen som delas med textilslöjden.

Foto: Jens Ökvist

LILLPITE.2008-12-03 06:00
Mitten av november och den första snön gör väglaget osäkert. Det är ännu mörkt när PT vid sjutiden parkerar vid den lilla byaskolan. På några år har barnantalet minskat drastiskt i skolan, som rymmer allt från förskola och fritids till sjätteklassare. Snöyran viner kallt och värmen som möter innanför dörren till skolans köksregioner känns välkomnande. Undertecknad är på plats för att under en dag få ett hum om verkligheten i ett skolkök.
Växlar arbetsuppgifter
Owe Aidanpää och Roland Lundberg har redan varit igång sedan halvsju. Det ska serveras frukost till de tidiga förskolebarnen på två avdelningar. Owe tar med sig maten till avdelningarna och ställer vant i ordning. En stund senare äter fritidsbarnen i matsalen som delar utrymmet med textilslöjden.
När morgonbestyren är avklarade är det dags för fikarast. Två koppar kaffe rensar ut den sista morgontröttheten ur kroppen och PT hinner prata en stund med de två medelålders kockarna.
- Vi kompletterar varandra bra. Vi växlar arbetsuppgifter varannan vecka. En tar hand om matlagningen i köket och den andra fixar sallad och frukost till dagisbarnen. Sedan hjälps vi åt med disk, städ och efterarbete. Förutom det sköter Roland varubeställningarna och jag administrerar, berättar Owe Aidanpää.
Sämre råvaror
Owe har jobbat tolv år i skolköken, varav nio år i köket på Lillpiteskolan, men när Piteå kommun går över till storkök reduceras Lillpiteskolan till mottagningskök och då vill han inte vara med längre.
- Jag är utbildad kock och vill inte ta emot färdiglagad mat. Då söker jag mig in till Piteå där jag bor.
För Roland Lundberg är situationen annorlunda. Han bor i Lillpite och kan av praktiska skäl tänka sig att vara kvar.
- Det är klart att det är bäst att laga maten på plats. Det blir sannolikt svårare att göra maten i storkök, säger Lundberg.
De har noterat att måltidsverksamheten inte får kompensation för högre matpriser, men de menar att råvarorna redan blivit sämre.
- Vi får inte ta närproducerade charkvaror och den korv vi har nu är sämre. Det är knappt att barnen äter, säger Owe Aidanpää som
exempel.
Svårt styra barnen
Fikarasten är över och det är dags att påbörja dagens lunch - pyttipanna. Roland värmer grundpytten samtidigt som Owe gör sallad. Undertecknad får steka skinka, korv och den vegetariska pytten. Det är som att laga mat hemma, fast mycket mer.
Korven och skinkan stjälps ner i pytten som sedan läggs upp i formar som skickas in i ugnen för gratinering. Tillsammans med grönsaker och rödbetor smakar det bra, men alla barn äter inte så mycket.
- Det är svårt att styra barnen, men separerar man grönsakerna så äter de mer. När det gäller maten gillar en del barn den mer, andra mindre, säger Owe Aidanpää.
Efter lunchen ska det diskas och städas och dessutom ska fritids ha mellanmål. Finns det tid över så förbereds morgondagen. Det finns hela tiden sysslor att ta tag i.
- Det är skönt att rå sig själv. Vi vet vad vi ska göra. Men det är dåligt betalt. Efter tolv år i yrket har jag mindre än 21 000 kronor i månaden.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om