När vi kör in efter Hängbrovägen ser vi dem på taket till ladugården.
Ett liggunderlag och vårvinterns första solstrålar.
Under dem, flagnad falufärg, tre skogsgröna och lika många ockragula dörrar in till gamla renoveringsskatter och ett rofyllt lugn.
Här i Lillpite har Angelina Hjelm och Robert Öberg bott i ett år.
Tidigare hyrde de en timring på Renön. De trivdes med boendet, men eftersom tomten vätte mot norr med trädgården mot berg och granskog var den inte optimal ur odlingssynpunkt.
De letade inte aktivt efter ett alternativ, men när de trillade över rivningsobjektet i Lillpite fanns där något som slog an en känsla.
Främst handlade det om gården. En sovande, gammal jordbruksfastighet med åkermark som sträckte sig ner till Lillpiteälven.
– Det tilltalade mitt trädgårdsmästarhjärta att få ta del av något förfallet och blåsa liv i det igen. Det är sällsynt att få börja jobba med ett fantastiskt gammalt växtmaterial där det redan finns en symbios, säger Angelina.
För bra för att säga nej
Själva bostadshuset, ett Per Albin-torp från 1944, hade stått tomt i sju år.
Men det visade sig att det mestadels var ytlig renovering som behövdes för att återuppväcka boningen.
– Vi tog hjälp av min far som är snickare och han tyckte att torpargrunden och det trä och spån som fanns var i fint skick och ställde sig frågande till att riva huset. Dessutom är Lillpite en levande by och allt sammantaget gjorde att det blev för bra för att säga nej, säger Robert.
Efter köpet intensivrenoverade paret ytskikt, från augusti 2012 och ett halvår framåt.
– Egentligen har vi tagit bort alla ”nyare” material och återinfört det gamla. Vi har bland annat rivit ut plastgolv och en grön, hårig matta som krälade uppför trappen. Under fanns fina trägolv som vi har behandlat med pigmenterad linolja och bivax. Ytan blir mjuk och vacker, säger Angelina.
Utan gift i färgen
I alla renoveringsbeslut har det funnits en medveten hållning.
– Det känns fint att skapa ett hem där man vet vad allt består av. Våra färger avdunstar inte kemikalier och tapeterna är de renaste vi har hittat. Här i norr bor vi inomhus året runt och för oss har det varit självklart att inte omge oss med material som avsöndrar olika gifter. Kemikalier är inte schyst att andas in, men nu gillar vi inomhusluften, säger Robert.
Från byggnadsvårdsbutiken i Långnäs har de hämtat hem både grundmaterial – som takfärgen baserad på linolja och talk – och många ovärderliga råd.
– Det är lätt att tro att det är komplicerat och dyrt att renovera giftfritt, men vi har jobbat enkelt och efter devisen ”ha förtroende för rösten inombords”, säger Angelina.
Grundligt och välgjort, men där en flisa eller spricka inte spelar så stor roll.
– Att finna kreativa lösningar istället för att köpa nytt är roligare. Vi har hittat en hel del i ladan som vi har kunnat använda. Det kanske inte blir perfekt, men det blir vackert, säger Angelina.
Själv hade hon drömt om ett 1700-talstorp och tycker egentligen att 40-talshuset är något modernt och lyxigt.
– Allt handlar om det lilla. Våra handlingar spelar roll, genom dem visar vi vad vi tror på och vi har ett fantastiskt ansvar. Vi investerar för oss själva och för framtiden, säger Robert.
I samklang med naturen
Hur lever de då sina liv?
I samklang musik och växter. De eldar i pannan i köket, värmen är vattenburen och tanken är att de så småningom ska hämta veden från sin egen skog.
De lever av och med naturen. Köper nästan ingen mat, utan odlar, plockar det som växer vilt och torkar. De groddar, driver upp vetegräs i köket, har ett skafferi fyllt med glasburkar med innehåll i olika färger.
En pappkasse på en krok; medicinväxten ashwagandha – indisk ginseng.
– För oss är det fundamentalt. Människan är natur och all kunskap som kommer med det är inte ny, det handlar snarare om att återerövra den. Jag är uppvuxen i Gällivare och har tillbringat min tid i naturen, jag lägger allt i en kontext och känner hur det påverkar mig och min omgivning, säger Robert.
I ett av bottenvåningens rum är golvet täckt av ett lapptäcke av mattor.
På ena väggen finns en stor mandala uppmålad.
– De flesta rum är anpassade efter ett tydligt fysiskt behov, som att som att äta, vila eller tvaga sig. Vi ville göra ett rum för sinnet. Här kan vi dansa när vi har fest, eller sitta många på golvet och äta. Vi kan spela musik, sträcka ut, yoga, måla eller meditera.
Stenar på en skänk blir ett potpurri från alla möjliga resor, världen över.
Utan flamskydd
Hemma hos Angelina och Robert går känsla före skönhet.
Mattor utan flamskyddsmedel.
Jordfärger. Trädgrenar som draperistänger.
Växtmaterial ~ knoppar, blommor, torkade kransar. Milda nyanser, slätt och skrovligt.
Alabastervitt ljus, som en mjölkvit dimma reflekterad från snövita ängar utanför.
Angelina pekar ut genom ett fönster på övre plan.
En stor cirkel är upptrampad i snön.
Där skall köksträdgården anläggas i april månad.
– Jag ska bjuda in byborna att hjälpa till. Jag tilltalas av idén med kunskapsutbyte, att mötas på plats och på så sätt kan jag dela med mig av mina kunskaper om att anlägga en köksträdgård. Tanken är att det ska bli upphöjda odlingsbäddar, både för att ta tillvara på värmen och för att slippa att ogräset från ängen sprider sig in. Målet är att vi ska bli helt självförsörjande på grönsaker och örter, säger Angelina.
Tanken är också att anlägga en naturdamm och ett flerårigt fruktskafferi.
Förutom trädgården finns fler planer. Fasaden ska renoveras, en bastu ska byggas och en del av ladan ska få en scen och en liten bardel för framtida folkmusikspelningar.
Istället för ruccola
I takt med vårens ankomst blir timmarna utomhus allt fler.
– Det finns så mycket rikedom utanför dörren, jag vill inspirera till att omfamna det vi får gratis. Vi importerar ruccola när vi kan plocka maskrosblad och vi klipper vår gräsmatta istället för att låta den växa sig rik på naturmedicin och örter. För mig är det besynnerligt att lägga så mycket tid och pengar på den tomma yta en gräsmatta utgör. Jag lägger ingen egentlig värdering i vad folk väljer att göra, men det är mycket som går av farten utan att vi reflekterar över det. Vad gör och ger en gräsmatta? Eller en äng? säger Angelina.
Förmultnad rikedom
På gården finns en gammal halvt omkullblåst hägg.
En samlingsplats för midsommarmat och midnattsmusik.
– Det är många som har frågat när vi ska ta ner den, men för mig är häggen den största charmen i trädgården. För varje nytt träd vi har planterat har jag tagit en handfull jord från den delvis förmultnade häggen. Istället för att köpa dyrt gödsel får jag näring full av mikroorganismer anpassad just för den här platsen. Allt vi tar bort från trädgården är en förlust. Med den insikten kanske vi kan förändra vår syn på vad som är vackert. Vi dammsuger våra trädgårdar på organiskt material och köper istället dyrt gödsel på påse när naturen är den skickligaste trädgårdsmästaren av alla.