Nellie är svaret på all längtan

Det är den 23 mars 2009. På kontoret där Elisabeth och Andreas Berglund från Lillpite väntar är det varmt.
De har tillbringat två dagar på plats i Sydafrika.
Nu ska de äntligen få träffa sin dotter.
De har fantiserat om stunden under lång tid och bestämt vem som först ska ta emot henne i sina armar.
Så öppnas dörren.
Sju års väntan är över.

Redan när Elisabeth och Andreas träffades visste Elisabeth att hon hade polycystiskt ovariesyndrom, ett tillstånd där kvinnan har cystor på äggstockarna och en onormal hormonproduktion. Syndromet kan leda till flera konsekvenser, bland annat mensrubbningar och infertilitet.
- Eftersom jag visste det började vi försöka skaffa barn tidigt i förhållandet. Från 2002 försökte vi aktivt och ganska fort började jag äta hormontabletter, säger Elisabeth.
Till en början var de inte alls oroliga.
- Mina föräldrar försökte länge, så för mig var det inte så konstigt att det tog tid. Vi hade också kompisar som kämpade, vi umgicks dagligen och fick mycket stöd från dem men paniken kom krypande när de också fick barn, säger Elisabeth.

Våren 2004 gjorde de sin första provrörsbefruktning.
- Jag minns första resan till Umeå när vi körde ner för att sätta in det befruktade ägget.
"Japp, nu är det klart", kändes det som. Vi hade räknat ut vilket datum barnet skulle komma. Läkarna lät så säkra och vi hade stora förhoppningar, säger Andreas.
Istället blev Elisabeth överstimulerad. Hon svimmade av smärta och försöket avbröts. Hon gick upp tolv kilo i vätska på tre dagar och låg inlagd på Sunderby sjukhus.
- Aldrig mer, sa jag då. Och det har jag fortsatt säga efter varje försök, säger Elisabeth.
Men längtan efter barn var stark.
Sammanlagt gjorde paret elva insättningar av befruktade ägg.
Många resor. Många förhoppningar. Och mycket pengar.
- Vi blev mer och mer pessimistiska, vi hade provat det mesta och Elisabeths kropp tog mycket stryk. Livet slogs sönder varje gång, säger Andreas.
Men 2006 tändes hoppet. Elisabeth blev gravid.
Tillsammans såg de ett klappande hjärta, som tystnade dagen efter.
- Efteråt tyckte jag att hela kommunen var gravid och jag såg barnvagnar överallt. I tysthet jämförde jag hur stor min mage skulle ha varit med alla gravida, säger Elisabeth.

- Vi var först i bekantskapskretsen med det här problemet och vi har varit öppna inför nära och kära med vad vi gått igenom. Det har varit skönt! Barn har alltid funnits i vår närhet, vi har alltid varit barnvakt och fungerar som stödfamilj, säger Elisabeth.
- Vi har aldrig isolerat oss från barn, i grund och botten är vi ju så barnkära! Visst har vi varit avundsjuka på dem de går så lätt för, men när jag har haft det som jobbigast har Elisabeth varit stark och tvärt om, säger Andras.
Trots sorgen efter missfallet tändes en gnista hopp.
- Det hade ju fungerat, jag hade varit gravid! Före insättningen fick jag akupunktur och var helt övertygad om att det var lösningen, säger Elisabeth.
Försöken fortsatte.
Sin sista misslyckade provrörsbefruktning gjorde de våren 2008.
- Visst var vi ledsna, men samtidigt var det skönt att avsluta det kapitlet. Vi hade börjat på en adoptionskurs och var redo att gå fullt ut med adoption, säger Andreas.

På adoptionskursen träffade de andra par i samma situation. Några träffar de fortfarande, och ett av paren fanns på Kallax för att ta emot familjen när de anlände från Sydafrika.
För all längtan och all sorg fick ett slut. Och svaret stavas Nellie.
- För oss var steget till adoption inte främmande och det kändes aldrig som något sistahandsalternativ. Vi har fortfarande ägg kvar i frysen som vi hade kunnat använda. Det känns viktigt för oss att adoptionen inte var sista utvägen utan ett val vi gjorde för att vi ville, säger Elisabeth.
När de blivit godkända i adoptionsprocessen började en väntan på telefonsamtalet där de skulle få veta att de blivit föräldrar.
Klockan 12.51, fredag 6 mars 2009 ringde Elisabeths mobiltelefon.
- Man har ju hört så mycket om det där samtalet, men det går inte att beskriva. Jag fick en chock! Jag fick veta att det var en tjej och att hon var 2,5 månader, resten av informationen skulle komma i ett mejl. Jag var på jobbet men mina arbetskompisar skickade hem mig på en gång, säger Elisabeth.
- Elisabeth ringde och grät, jag blev orolig och undrade vad som hänt. När jag förstod att vi blivit föräldrar fick jag lova att inte gå nära datorn förrän hon kom hem, säger Andreas.

Tillsammans klickade de upp bilderna och såg sin dotter i ögonen för första gången.
Om och om igen har de läst hennes bakgrundshistoria. Bilderna på henne plastades in för att tåla nötningen. Varje kväll när de gick och la sig tittade de på henne.
Inom två veckor var de på plats i Sydafrika.
Satt i det kvalmiga kontoret och väntade på att få träffa sin dotter.
Och så kom hon. Vackrast av alla, så klart.
På Andreas 30-årsdag landade de i Sverige. De säger att sorgen och ilskan gick över på en gång.
- Visst hade vi undrat hur det skulle kännas, om man kan älska ett barn man inte burit i magen på en gång. Tänk om vi inte skulle tycka om henne? Vi hade många funderingar men samtidigt var vi förberedda på att allt inte behöver kännas rätt på en gång, säger Elisabeth.
- Men vi visste direkt, Nellie passar oss som handen i handsken och vi svävar på moln. Nu är det värt varenda tår och peng. Det är värt allt. säger Andreas. Nellie har väl alltid varit hos oss!
Sju år.
Elva provrörsbefruktningar.
Elva misslyckanden.
Ett missfall.
Hundratusentals kronor.
Allt är glömt.

Nellie är svaret på all längtan

Tillsammans klickade de upp bilderna i mejlet och såg sin dotter i ögonen för första gången. Deras långa resa hade äntligen nått sitt slut.I sju år kämpade Elisabeth och Andreas Berglund för att få barn. För en månad sedan kom de hem från Sydafrika med sin dotter Nellie.