Någon vecka efter vår intervju ser jag Cajsa på håll i stan. Tillsammans med vänner, på väg in i en matvarubutik. En slarvig knut på huvudet, jeansshorts, ett skrattande ord.
En helt vanlig tonårstjej som snart skall springa ut ur gymnasietiden.
På väg mot vuxenlivet.
Men Cajsa Lindqvist är också en tjej som har tvingats välja bort sina föräldrar.
Hon är en tjej som gått sönder av gråt när hennes mamma och pappa börjat dricka. Igen.
Hon är en som turnerat runt bland vänner, alltid haft sömnproblem.
Hon är en tjej som valt att prata om det svåra hon varit med om.
– Jag förstod tidigt att något var fel, kanske när det stod en hembrännare i duschen så att vi inte kunde tvätta oss. Mina föräldrar hade ett hårt språk, både mot varandra och mot mig. Jag var van, men ingen annan jag kände lät så. När jag var hos mina kompisar tyckte jag att de hade det så bra i alla familjer och min högsta dröm var att leva ett vanligt Svenssonliv, säger Cajsa.
Bodde hos kompisar
När hennes föräldrar drack som mest bodde hon ofta hemma hos sina vänner.
– Jag ville aldrig vara hemma och mina kompisar och mina kompisars föräldrar har alltid vetat hur jag haft det. Förutom en period i högstadiet när jag blev tyst. Då bröt jag istället ihop på handbollsträningen ibland och var ledsen, trött och tom.
Så länge hon har kunnat har Cajsa formulerat sina tankar och känslor i ord.
På sin blogg skriver hon: "Hänger på pappas balkong med honom och min bok".
En vardaglig mening.
Men det fanns en tid då de orden aldrig kunde ha skrivits.
– För fem år sedan valde jag att flytta ifrån mina föräldrar. Inget barn ska behöva ta det beslutet själv, men jag kunde inte leva med dem längre. Ändå kändes det som att jag svek dem, det var som att dö inombords och jag ville bo med dem men det gick inte.
Det är också hennes förhållningssätt till orden som tagit henne hela vägen upp på scenen.
Fyra föreläsningar för många hundra personer. Både gymnasieelever, allmänhet och släkt och vänner har lyssnat till henne.
– Det har krävts mycket mod och energi för att göra föreläsningen. Mest för att jag inte har velat hänga ut personer som jag älskar, men människor vill lyssna och för mig är det ett sätt att läka inombords och även om jag vill skydda och försvara mina föräldrar så vill jag ge människor igenkänning och kanske hjälp, om man känner igen sig i min berättelse. På något sätt vill jag bidra med mina kunskaper och erfarenheter.
Social pajas
När hon var liten och det var kaos hemma hämtade Cajsas äldre syster ofta henne. Ett tag diskuterade de att hon skulle flytta in där.
– Men vi pratade också om att syskonkärleken kanske skulle bli annorlunda om hon skulle bli min mamma. Istället började jag bo hos syrrans kompisar var tredje helg.
Syrrans kompisar var Elisabeth och Andreas Berglund i Lillpite.
De blev nioåriga Cajsas stödfamilj. Hon bodde där både kortare perioder och längre tider.
För fem år sedan flyttade hon dit för gott.
– Då ville jag ha andra föräldrar och ett vanligt jävla liv. Jag var arg, ledsen, besviken och sviken. När jag kom hem till ännu en fest orkade jag bara inte mer. Jag lutade mig mot väggen i hallen och benen vek sig för att jag grät så mycket och jag kände att jag inte orkade bli så ledsen varje gång. Jag hade sömnproblem och alltid ont i magen, även om provsvaren aldrig visade något. Ibland var det nog svårt att tro att jag hade det så jobbigt eftersom jag klarade skolan och var rolig och duktig. På handbollen, som var mitt allt, blev jag sedd. Jag fick beröm, reste på cuper och spelade i länslaget. Där var jag alltid beredd att stå i centrum. Jag var en social pajas.
Tänker på mamma jämt
Cajsa fattade själv beslutet att hon inte kunde bo kvar. Men även om adressen i Lillpite blev stadigvarande följde en tuff tid.
– Högstadiet var jobbigt, jag sov mig igenom skolan eftersom jag inte kunde sova på nätterna. Dessutom är jag besviken på socialtjänsten, de har fått anmälan efter anmälan. Jag fick läsa alla, det var en hel bunt och det gjorde ont att allt det har skrivits, men det har inte gjorts något. Och även om det har gått flera år nu är det knappt att jag förstår vad som hänt. Jag har längtat hem så många gånger, jag tänker på mamma jämt – det är som att slå på ett blåmärke. Men det här är min framtid, och det här är min familj för resten av livet, säger Cajsa.
Ont att se vuxna som kan dricka
När vi mejlar om reportaget befinner sig Cajsa på resa med arton klasskompisar och förutom drinkar, sol och bad hägrar bal, studentfest och champagnefrukost när hon kommer hem.
Roliga saker, men också händelser förknippade med alkohol. Och att hitta ett eget förhållningssätt till alkohol har varit svårt.
– Jag har inte velat vara i sammanhang där folk dricker, det har varit obehagligt och själv skulle jag aldrig dricka. Det var töntigt och äckligt. Nu är jag med på fester och har roligt, men jag är samtidigt livrädd och varje gång jag dricker tänker på att jag har anlag från båda mina föräldrar. Det har också gjort ont att omge sig med vuxna som kan hantera alkohol, som kan nöja sig med att dricka ett glas vin till maten.
Längtar hem
Efter sina fyra föreläsningar pausar hon dem ett tag. Cajsa planerar att flytta till Norge till hösten, för att kanske återuppta föreläsningarna senare. Utveckla, nå ut till fler. Kanske utbilda sig till socionom.
– När jag var yngre skakade jag av mig mina känslor, men nu är jag inte rädd för att känna. När jag är själv tänker jag efter. När jag ska sova, när jag åker buss. Nu känner jag ingen bitterhet, det gör inget att det blev så här. Det blev bra, men det tog tid. Det har varit mycket glädje på vägen också. Allt har verkligen inte varit dåligt. Nu mår jag bra – och jag känner mig som alla andra. Nu kan jag till och med längta hem, och hemlängtan, det har jag aldrig haft förr.