Majvor Näsman vill inte kalla sig unik, men hon medger att hon är välkänd och att hon är lite av en hundexpert efter alla dessa år. Trots att det blivit många hundar kommer hon ihåg dem väl. Och hundarna kommer också ihåg henne.
- Mina valpar glömmer mig aldrig, säger hon.
Inget liv utan dem
Majvor berättar om en speciell liten valp som hon exporterade till USA. Det var hennes första export och hunden var 12 veckor när den flyttade till sitt nya hem.
Drygt tre år senare besökte Majvor USA och en hundutställning. Där såg hon på en gång vilken som var hennes. Hon pratade med hunden som började vifta på svansen igenkännande.
Nog var labradoren från Majvors kull alltid.
- Det ger mig jättemycket. Ett liv utan dem, ja då har jag nog inte levt. Jag tror att det har varit min morot, förklarar hon.
Utöver kenneln engagerar sig Majvor fortfarande som utställningsdomare, både hemma i Sverige och utomlands.
Gemensamt intresse
Hundar har alltid varit en del av Majvors vuxna liv och lite varstans i huset pryder labradorer inredningen.
Det finns massvis med inramade foton på hundar, pokaler och priser från utställningar och kuddar, filtar och prydnadssaker med motiv av labradorer. Majvor delade hundintresset med sin man som är avliden sedan några år tillbaka.
När deras barn var små önskade de sig en häst. Men någon häst blev det aldrig. Istället skaffade de sig en hund till familjen, en sankt bernard.
Men en dag kom deras dotter hem med en labrador och då var de fast.
Satt sina spår
1968 hade hon sin första labradorkull tillsammans med maken på gården i Lillpite och nog har de satt sina spår.
- Jag lever nästan som en labrador, jag känner dem helt enkelt och ibland ligger jag steget före dem. Det kan vara bra, säger hon och skrattar.
I dag driver Majvor kenneln tillsammans med sin son Peter Näsman som hon har gett huvudansvaret till.
Även dottern Monika Näsman driver en egen kennel i Backträsk.
Peter bor numer på gården tillsammans med hundarna och Majvor flyttade istället till Peters hus och har i dagsläget ingen egen hund.
- Men så fort det blir för tyst och lugnt hemma så ringer jag Peter.
Livat på gården
Väl på Älvgården är det livat i hundhagen. Valparna blir entusiastiska när Majvor kommer och hälsar på. De hoppar och skuttar och vill gärna pussa henne i ansiktet när hon kramar om dem. Och Majvor lyser upp, det är det här hon har engagerat sig i och hållit i sitt hjärta i alla år.
Och som hon själv säger, visst syns det att det finns en labrador inom henne.