Det kostar att hänga med.
Något som de svenska grisproducenterna i allmänhet känner till. I synnerhet de i norra landsändan.
Siffror visar klart och tydligt att dessa blir allt färre.
Övertog
I Norrbotten finns i dag fyra grisproducenter, två av dem finns i Piteå kommun, Björn Olofsson i Lillpite är en.
När han tog över efter sin far 1995, som i sin tur hållit på sen 1965, var situationen annan än den i dag.
- Jo, det har blivit en betydligt tuffare bransch, säger han.
Pressade köttpriser, dyrare spannmål sätter sina tydliga spår i både omsättning och kostnader.
Björn Olofssons levererar i runda slänga 3 000 serogrisar varje år. Serogrisar är en variant som enkelt kan beskrivas vara friskare och växa fortare.
- Från något kilo när de föds till cirka 120 när de skickas till slakt efter sex månader, förklarar grisbonden.
Hopp till EU-direktiv
Trots att det är en hård konkurrens inom branschen hoppas Björn Olofsson mycket på de nya EU-direktiv för grisuppfödare som trädde i kraft vid årsskiftet.
- Förhoppningsvis ska direktivet jämna ut konkurrensvillkoren mellan grisproducenterna i hela Europa, säger han.
Direktivet slår bland annat fast att suggorna ska kunna röra sig fritt i stallarna. Detta kommer att kräva större utrymmen och tvinga majoriteten av grisbönder i Europa att bygga ut eller om sina djurstallar.
- De här kraven har vi i princip haft sen 1994. Därför kommer det inte att slå ekonomiskt på samma sätt mot svenska grisproducenter, säger Björn Olofsson.
- Det skulle tvärtom ge oss en konkurrens mer på lika villkor, tror han.
Förutom obalansen i djurhållningskraven konstaterar Björn Olofsson att de ekonomiska marginalerna för norrbottniska grisbönder är små.
Ersättningen ligger på 14,65 kronor per kilo, inklusive alla tillägg.
- Klart lägsta summan i hela landet. Det handlar mest bara om att överleva, säger Olofsson.
För att balansera upp foderkostnaderna någorlunda odlar han även spannmål som används i grisfodret.
- Det är ett sätt att hålla nere kostnaderna. Vi köper ändå in cirka 60 procent av allt spannmål, tillägger han.
Enligt Björn Olofssons bedömning borde ersättningen för slaktsvinen ligga på 19 kronor kilot.
- Då skulle man kunna återinvestera en del i företaget. Som läget är i dag har vi aldrig lyckats ta ut något mervärde på vår djurhållning.
Kundernas val
Även om Björn Olofsson hoppas att EU:s nya direktiv ska jämna ut spelreglerna en aning ligger mycket i händerna på konsumenterna.
- Självklart är det viktigt att de väljer handla närproducerat, att de inte fastnar i att hela tiden handla billigare utländskt kött, säger han.
Det har en tid diskuterats inom LRF att försöka skapa något som skulle kunna beskrivas som bondens butik i butiken. Det vill säga en avdelning i matvarubutiken där närproducerade jordbruksvaror säljs.
- Helt enkelt en hörna med lokala varor. Det tror jag skulle kunna fungera och jag ser gärna att det kan etableras på butikerna här i Piteå, säger Björn Olofsson.