Erik Johansson kommer från Lillkorsträsk, men är numera bosatt i Piteå. När han blev arbetslös i höstas bestämde han sig för att testa hur det är att jobba som volontär i Afrika.
- I efterhand har jag insett att jag hade alldeles för bråttom att komma iväg. Om jag hade vetat mer om volontärorganisationen jag hittade genom att googla på internet skulle jag ha valt någon annan, säger han.
- Jag fastnade för Uganda Rual Found, URF, och gjorde upp med deras kontaktperson att jobba åt dem. Det verkade vara en seriös organisation, som startats av en präst i landet. De sa sig ha stor erfarenhet av att ta emot volontärer, så jag beställde resan.
Måste betala direkt
På flygplatsen i Uganda blev Erik Johansson upphämtad av en bror till prästen bakom URF.
- Till min förvåning fick jag veta att prästen själv bodde i Amerika och drev organisationen därifrån. Efter fyra timmars bilresa söderut kom vi fram till en liten by utanför staden Masaka, där jag och de andra volontärerna skulle bo hos prästens mamma.
- Redan på flygplatsen blev jag ombedd av brodern att plocka fram pengar och betala 300 dollar i hyra och mat. För den summan fick jag en säng i ett fyrbäddsrum. Maten bestod mestadels av ris och bönor. Toaletten var ett hål i golvet och så fanns det en bunke vatten att tvätta sig i, berättar Erik Johansson, som var inställd på att det skulle bli en omställning att komma från Sverige till ett u-land och inte hade några problem att anpassa sig till standarden.
"Vart gick överskottet?"
- Men jag insåg direkt att priset för kost och logi var rejält tilltaget. På frågan om URF använde överskottet till organisationsarbetet bland landets fattiga och sjuka fick jag inget konkret svar, säger han.
Ganska snart fick Erik Johansson klart för sig att URF-organisatörernas egna barn studerade på universitet, en skolform som vanliga ortsbefolkningen inte har råd med. Flera andra tecken på att pengarna från volontärerna inte kom de mest behövande till del gjorde att han och några australiensiska läkarstuderande bröt med URF tre veckor innan den planerade hemresan.
- Vid det laget hade vi själva i samarbete med några sjukhus hjälpt till att göra aids-tester ute på landsbygden. På en och samma dag testade vi 2 000 personer. 40 procent av dem var HIV-positiva.
På eget initiativ ägnade Erik Johansson sina sista veckor i landet till att hjälpa barnen på ett barnhem i Masaka att få en bättre tillvaro.
- När min familj hemma i Lillkorsträsk fick veta vilka behov barnhemmet hade skickade de pengar ur egen ficka så att jag kunde fortsätta köpa skor, kläder och andra nödvändiga saker, berättar han och visar bilder som han tagit av sina små afrikanska vänner.
- Jag hoppas verkligen att jag gjorde lite nytta, men det som förändrades mest under min tid i Uganda var nog jag själv. De flesta minnena jag har från volontärtiden är positiva, men jag fick också bevittna exempelvis barnaga. Det gjorde mig väldigt upprörd.