Året är 1938.
Snövit och de sju dvärgarna har premiär.
Astrid Kindstrand blir den första kvinnliga nyhetsuppläsaren, vilket leder till folkstorm.
Adolf Hitler tar befälet över den tyska krigsmakten.
Samma år flyttar åttaåriga Sven-Olof Enmark in på den sprillans nya Skolvägen.
- Det var fascinerande att komma till ett samhälle med rinnande vatten och inomhustoa. Plötsligt hade familjen kylskåp istället för iskällare, berättar Sven-Olof Enmark.
Laver var ett supermodernt paradis mitt i det vankande världskriget. Byn hade bland annat skola, biograf, solarium, Konsum, bibliotek och ett Folkets hus. Detta fördelat på 242 personer, vilket är jämförbart med Vistträsk.
"Folk grät"
Kanske var det så att man tidigt visste att samhället var dömt att dö.
När arkitekten John Åkerlund skulle rita gruvsamhället fick han i uppdrag att göra byn demonterbar. Provborrningarna från 1930 visade nämligen en låg malmkoncentration. Rönnskärsverkets malmbehov kunde bara hålla Lavergruvan lönsam under en begränsad period.
Sven-Olof Enmark kommer ihåg att rykten vandrade innan Lavers dödsdom. "Malmen sinade", sas det. Tillgången på 170 meters djup var knaper. Detta i kombination med krigsslutets sjunkande priser gjorde att Laverborna kallades in i Folkets hus i senhösten 1946.
- Bolidens geolog berättade att gruvan skulle läggas ner eftersom man inte kunde hitta huvudmalmen. Stämningen var hemsk. Folk grät. Vi unga förstod inte vidden än, berättar Sven-Olof.
Ska aldrig glömma
Efter nedläggningsbeskedet bestämde den då 16-åriga Sven-Olof Enmark att han aldrig skulle glömma Laver. Med papper och penna i hand gick han runt på byns gator och ritade en karta.
Sven-Olof vecklar upp det numera 65-åriga pappret. Kartan visar prydliga parhus och namnen på familjerna i byn - en rejäl kontrast mot den förvildade ruin som Laver är i dag.
- Vissa vill gråta när de ser hur byn har blivit. Jag har aldrig känt så, istället är det här är en del av min uppväxt och en värdefull tid. Jag ska aldrig glömma, betonar han.
Just därför åker Sven-Olof till ruinerna av sin barndomsby varje sommar.
3,5 nya borrmil
- Man drar upp minnen när man kommer hit. Till exempel åkte vi alla utförs med skidor eller masonitskivor vintertid. Vi åkte ofta ner för Storgatan därborta, det gick så jäkla fort tyckte man då, säger han.
Den 2 november 1946 forslades det sista lasset Lavermalm upp i dagsljuset. Två dagar senare stannade maskineriet och samhället monterades ner. Naturen har återerövrat samma gator som Laverbarnen åkte masonitskivor på. Tjälen har knäckt vägarna, mossan har besegrat gräsmattorna och träden sticker upp ur de gamla husgrunderna. Kvar finns cementpålar och ett gruvhål fyllt med senapsgult vatten.
Sedan 2009 har nya borrningar ekat över Laver. Området i intresse ligger dryga kilometern från det gamla gruvhålet. Cirka 3,5 mil har borrats i undersökningsområdet på 2 200 hektar.
Materialet som krävs för en mineralanalys är färdigsamlat. Resultatet presenteras i höst.
- Laver levde redan på marginalen för lönsamhet när det öppnades 1936. Modellen i dag är att leta efter större volym med lägre halter. Om nya Laver blir av handlar det om dagbrottsbrytning i hög produktionstakt likt Aitikgruvan, säger Hans Årebäck, prospekteringschef i Laverområdet.
Livlinan Laver
Om kartläggningen visar att Lavergruvan blir lönsamt kan verksamheten vara igång till 2020. Själva spökstaden kommer dock inte att återuppstå. Kommunens planer utgår från pendling till Laver. I en kommun med allt färre invånare kan Laver betraktas som en livlina.
- I början var det svårt att få folk att tro på etableringen, man trodde det var rena fantasier. Vi ser möjligheten att vända befolkningskurvan och skapa arbetstillfällen. Jag har hört att gruvdriften ifråga kan sträcka sig över 40-50 år, säger kommunalrådet Bill Nilsson.
I höst avgör Boliden om Älvsbyn blir länets fjärde gruvkommun.
- Om man fick drömma skulle man vilja se att samhället återskapades, men det är ju en utopi. Det kommer förstås aldrig bli som vi hade det, säger Sven-Olof Enmark.