Det var förra helgen som det kolades i Lauker. Under de ett och ett halvt dygn som kolmilan gick var den en samlingspunkt i byn, en plats dit folk kom för att träffas, umgås och för att med alla sinnen uppleva hur det går till där det bränns en kolmila.
Det var folk här nästan hela dagen och en bit in på natten. Det var bara under tre timmar på natten som Mattias Jakobsson och jag var ensamma här när vi vaktade kolmilan, säger Patrik.
Nu i helgen var det dags att riva kolmilan och ta tillvara träkolet.
Vi hade gjort en liten mila på cirka fem kubikmeter ved. Under bränningen sker en reducering med cirka fyrtio procent, det blir en slags destillationsprocess, man ångar ur vattnet. Vi fyllde femtio sextioliterssäckar med kol, cirka tre kubikmeter kol blev det.
Patrik berättar att det här är tredje gången som han är med att bränna en kolmila. Första gången var för tio år sedan.
Den gången var det en stor kolmila. Jag tror att jag var på kolplatsen här i fyra dygn och då sa jag att jag kommer aldrig att göra det här igen. Efter tre nätter var det inte så roligt, minns han.
Han höll löftet till sig själv till och med i fjol. Då brändes en kolmila som byggts i demonstrationssyfte vid den gamla kulturplatsen nära byastugan i Lauker. Patrik fanns med i bland kolarna den gången och i år var det alltså dags igen.
Nu har vi skalat ned det till en liten mila. Sitter man här en natt är det roligt, säger han.
Kolarlaget i Lauker leddes av Fritz-Eli Johansson.
Det är han som står för kunnandet, jag är med som lärling. Brorsan Niklas och vår pappa Alf har också varit med och när vi brände milan deltog också Mattias Jakobsson, säger Patrik.
På frågan om det även nästa år blir någon kolmila i byn svarar Patrik:
Jag vill inte lova det här och nu, men Mattias Jakobsson sa när vi var färdiga att nu är det bara elva månader kvar till det är dags för nästa. Jag tror att finns det bara tid så tror jag nog att jag gör en till.